 |
| Väldigt opigg Zorro väntar på veterinären. |
Midsommardag. Skön dag med lite pyssel hemma innan det bär av till stugan. Väl där rensar jag bort en del av det vackra, men aggresiva ogräset Parkslide ur fyllhögen, tills jag hittar de stora rotsystemen som hörde till, då ger jag upp. Det finns gränser för min rensningsiver. Men jag finner ett tiotal syrenplantor i fyllet, så det blev till att gräva ett dike och plantera dem, med förhoppningen att de ska växa upp och bilda en liten solhörna. Hundarna är med mig och strosar omkring, i vanlig ordning.
När traktorn kommer för att hjälpa oss sprida fyllet, tar jag hundarna på promenad. Hinner tio meter, sen stannar Zorro och vägrar ta ett steg till. Mycket brydd kollar jag genom honom, patellorna på plats, inte rygg- eller tassöm, ingen sele som klämmer. Lockar på honom, varpå han lägger sig platt på marken. Inser att jag har ett allvarligt problem och ringer Henrik som kommer och bär hem Zorro medan jag stoppar in de andra hundarna i bilen.
Lägger Zorro på verandan och känner igenom honom, finner en vansinnigt spänd buk. Masserar försiktigt och småpratar med honom, när jag plötsligt ser hur en blöt fläck sprider sig under honom. Trodde först att han släppt urin men inser att det rinner ur rumpan, som vatten. Fortsätter massera och fundera. Bestämmer mig för att åka hem med alla hundar för att kunna resa vidare till vetten, om det skulle behövas.
Väl hemma lastar jag ur alla hundarna och ställer ner Zorro på gräsmattan. Han vägrar gå, lägger sig bara platt på magen. Å där ligger han sen. Ringer min livräddare i nöden, Maria J och konfererar lite, diskuterar om jag är hysterisk eller om jag borde åka in. Bestämmer mig för att försöka få tag i jourhavande veterinär för rådgivning. Ringer och ringer utan att få svar, blir superirriterad. Kollar till Zorro, som börjar se påverkad ut, det rinner ur hans ögon och han har börjat dregla lite. Men andningen är lugn och fin, det tolkar jag som ett bra tecken (vilket var fel visar det sig).
Ger upp mina försök att nå Djursjukhuset på Färjestad pch ringer till Agrias veterinärstelefon. Den vetten tror att Zorro har fått magsjuka och ger mig råd om dietfoder. Jag är inte övertygad! Visserligen har han kräkts vitt skum två gånger och visserligen har det runnit ur honom lite grann, men så här har ingen av mina hundar betett sig vid magsjuka. Jag ringer ånyo Färjestad, men blir bara bortkopplad, just en schysst jourtelefon!
Sätter mig i soffan med Zorro i knät och telefonen i högsta hugg. Zorro är loj och dreglar en del, jag känner i hela kroppen att det är nåt som är galet, trots hans lugna andning (!) Kollar hans slemhinnor igen och nu är de gråaktiga. Dax att åka! Lyfter in Zorro i hundburen bak och när jag lägger ner honom är han i det närmaste medvetslös. Finner det en aning svårt att hålla fartgränserna, det tar hundra år till djursjukhuset (nåja, en kvart typ).
Vågar knappt kolla på Zorro när jag kommer fram. Har han dött? Nej, han lever, men han är väldigt slö och saliven flödar, men andningen är fortsatt lugn och fin... Fram till dörren och ringer på, inget händer! Blir skogstokig, först ingen som svarar när jag ringer och nu ingen som vare sig svarar eller öppnar. Tar upp telefonen och ringer journumret igen. Nu får jag minsann svar och när hon förstår att jag står utanför kommer hon och öppnar.
Hon ställer några snabba frågor, sen lämnas vi åt vårt öde i väntrummet. Zorro dreglar nu hejdlöst och lyfter ibland huvudet och tittar på mig med trötta ögon. Han jämrar sig emellanåt och jag lider med honom. Känner mig grymt maktlös, oerhört frustrerande att sitta så nära hjälpen och sen inte få den. En timme satt vi där och vid ett tillfälle trodde jag att han var på väg bort. Men så blev det inte, tack och lov.
Äntligen vår tur och nu blev det fart på veterinären, när hon såg hur mycket han dreglat och hur ont han hade. Pulsen var alldeles för låg och han hade undertemp, bara 35 grader. Hade han blivit nerkyld möjligen? Ja, visserligen har vi haft den kallaste midsommar i mannaminne, men nej! Vi börjar spekulera i vad han kan ha fått i sig, men blir inget klokare och vetten går till sina böcker och till google antar jag, för att leta vidare. Sköterskan kommer och ska ta blodprov men får inget blod = väldigt lågt blodtryck.
Alla hans symptom stämmer tydligen på idegransförgift, men vi har ingen idegran, vare sig hemma eller i stugan. Antar att det finns andra saker som stämmer in på hans symptom åxå, vilket även vetten påpekar. Men är det idegran är prognosen väldigt dålig. Zorro skrivs in och placeras i syrgasbox, med värme och får varmt dropp, för att sedan röntgas. Jag sätter mig i väntrummet och väntar på röntgenbeskedet, har inga som helst planer på att åka hem förrän jag vet vartåt det lutar. Sent omsider kommer vetten med besked, de har inte hittat nåt i tarmarna & hans temperatur har stigit. De tycker att han verkar piggare och han dreglar inte längre floder. Med det får jag vara nöjd och beger mig hemåt - utan vavva!
Nu, klockan 11.45 på söndagförmiddag, sitter jag här hemma och undrar hur han mår och hur det går. Än har de inte ringt, vilket i sig är en god nyhet, då de skulle ringa om han blev sämre, men jag vill ju veta läget. Är apdålig på att vänta...
