365 dagar av tacksamhet: Lycka är en ledig dag.

Dag 198.

Midnatt. Jag sitter i förtältet och myser i skenet från solcellslampan, efter ett uppfriskande nattdopp i det, ännu, varma vattnet. En och annan mygga har smitit in men det gör inte så mycket. Hundarna har fundersamt ätit kvällsmat ute i det fria och nu lika fundersamt lagt sig till ro i hundbädden. 

Jag har haft en fantastisk dag, en sån som kommer att värma mig under många kyliga höstkvällar. Lugn morgon hemma på Hagagatan, där jag fick ett och annat gjort. Sen packade jag in mig och hundarna och for till stugan, där Henrik redan var och snickrade.

Solsken, värme, mockla runt i eget tempo, bada när andan faller på. Krattade våra stigar fria från kottar, det blir så skönt att gå barfota då. Vattnade min syrenhäck, ja än är det är inte så mycket till häck just, men det kanske blir så småningom och sen vattnade jag vid Zorros grav. Det känns så gott i hjärtat, mitt i den stora sorgen, att han ligger här hos oss, på hans älsklingsställe på jorden. Jag känner hans närhet, hur han ligger hos de andra hundarna vid mina fötter.

Älskade lilla Zorro, jag saknar dig så. Myrna saknar dig med, hon är alldeles vilsen utan sin kärlek vid sin sida.

Vid halvsextiden åkte jag hem och hämta pojkarna för att vi skulle grilla tillsammans. Det blev en mysig kväll, vid en varm och stilla sjö, knappt en bris! Myggorna kom inte förrän vid tio. Då körde Henrik hem pojkarna & jag tog hundarna på en skogspromenad. Skogen var varm & dunkel, hundarna kände inte riktigt igen sig och hörde mystiska ljud överallt. Hade det kommit nåt djur hade väl alla fyra vänt och sprungit hem. I bästa fall hade de stannat kvar men tagit skydd bakom mig - knasbollarna! 

Som sagt, en helt fantastisk dag, ljuvlig för själen, som annars har det lite bråkigt just nu, inför hösten, med alla dess beslut. Nu ska jag ta med mig hundarna och den goa känslan och smyga in i husvagnen, till Henrik som redan lagt sig.  

Tack!