Nu är Myrna inkvarterad på kontoret, med hundbur, mjuka bädden, ulliga filten, vatten & kisselåda. Hoppas hon får sova inatt. Smärtlindringen har gjort henne lite rusig så det borde bli bra!
Idag har jag alltså, efter alla år med stor och liten hund tillsammans, haft den första allvarligare olyckan. Zenia hoppade över vår grind i stugan, orkade inte vänta på att gästerna skulle komma in, sen hoppade hon lika snabbt in igen och då landade hon med ett framben på Myrnas bakben.
Myrna skrek och blev trebent, med benet draget högt upp under magen. Jag hade is i magen, avvaktade lite innan jag undersökte henne. Men visst hade hon ont på riktigt, det märktes. Ringde Solstadens veterinärklinik, som tyckte vi kunde komma in imorgonbitti, fredag, eftersom hon trots allt kunde räta ut benet. Mmm, jag var inte övertygad, men vet åxå att många gånger gör smärtchocken, eller daltandet med dem efter skadan, att hundarna verkar mer skadade än de är.
Men efter nån timme så insåg jag att det inte var hållbart, Myrna var sig inte lik alls. Packade in hundarna i bilen, körde hem de andra till Forshaga och vände mot Karlstad. Två till tre timmars väntetid på Solstaden, sa receptionisten. Då ringde jag Mjönäs, Munkfors, som jag hört gott om. (Djursjukhuset på Färjestad är inget alternativ just nu, Zorros död där ligger alltför färskt i minne.)
På Mjönäs djurklinik tog de emot på en gång. Myrna fick direkt smärtlindring och undersöktes sen. En röntgen visade att inget är brutet och att det inte finns sprickor i nåt ben. Smärtorna kommer sig av att skelett, senor, muskler och ligament i benet & tassen är tillklämda, alternativt uttöjda beroende på hur smällen tog. Tur i oturen!
Nu är jag toktrött. Jobbdygn väntar, med start 8.30. Över & ut, tvärslut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar