torsdag 28 februari 2013

Lyxmorsor

Jo, om ni undrar vad Myrna och Bolla tycker om att Zenia ger alla valpar mat, så har ni svaret här :)

onsdag 27 februari 2013

En alldeles underbar omaka flock

Det är ingen vanlig flock jag har, tvärtom helt ovanlig :) Portisen Zenia med sin valp lilla, fast ändå största, Prins Leo. Chihuahuorna; mormor Myrna tillika mamma till Bråkiga kullens två primadonnor Tälma & Lovis. (Fast Tälma ska visst få heta Molly, det har en fågel viskat i mitt öra), dotter Bolla tillika mamma till Sköna kullens två små prinsessor Sol & Saga. Så får vi inte glömma pappa Zorro (till Bråkiga kullen) tillika morfar (till Bolla), som lite smått förvirrad försöker hitta en en lugn stund i allt valperi.

Bolla hon matar sina två prinsessor, men bara dem. Kommer nån annan valp i närheten av hennes juver så fräser hon ifrån. Hon tvättar sina egna sessor, men även Myrnas primadonnor och hon putsar sina valpar och Zenias Leo.

Myrna, hon matar och vårdar sina två primadonnor, hon tar sig även ann Bollas två sessor, med stor förtjusning ska tilläggas. Jag anar ett litet mor-dotter-drama, (ni vet, jag har minsann lite att lära min dotter!) Portisprinsen däremot, han får röra sig försiktigt i Myrnas närhet, annars fräser hon.

Zenia, min stora lurviga 20-kilos pälsboll - hon älskar ALLA valpar och hon matar ALLA valpar och hon tvättar ALLA valpar och piper nån valp så måste hon kolla vem och varför, vare sig det är en portis eller en chihuahua. Och ALLA valparna älskar Zenia! De tycker hon är spännande när hon kommer med leksaker, vilket hon ofta gör, de har lärt sig att parera när hennes svans kommer vilt viftande och när hon äntligen lägger sig ner, busar de med stor förtjusning i hennes päls.
Alla valparna får även smaka hennes mjölk. I synnerhet prinsessanSaga tycker att den är urgod och kommer springande så fort hennes små ben kan bära henne, när Zenia lägger sig för att ge prinsen mat. Där ligger de, sida vid sida, stor och liten och snuttar i godan ro. Leo väger idag 1800 gram, han är stor intill Saga, som idag har pressat sig upp till 393 gram, fem veckor gammal.
 När alla lekt sig trötta söker de sig till den mjuka bädden, Leo ännu på vingliga ben. Sen somnar de tillsammans i en härlig röra, stora som små.

Har jag sagt att de är underbara? <3

Internet - kunskapens källa!

Närjag surfade runt på internet hittade jag det här underbara inlägget på en blogg. Det är mycket tänkvärt och jag vill därför dela det med er, som inte redan snubblat över det. Ta dig tid att läsa det och fundera över hur just din hund fungerar!

Kloka tankar om träning, på Kennel Blåguls blogg

tisdag 26 februari 2013

Färskfoder är grejen!

Klicka på bilden för större storlek
Mina hundar får färskfoder, Nordic special plus. När det nu var dax för valparna att få fast föda, fick de smaka detsamma. Jag ljummade köttet en aning och så spetsade jag med äggula - gissa om valparna åt :) Det är en fröjd att se dem äta så glatt. Ingen tvekan, inget trugande, inget spottande som det kunde vara när jag gav dem torrfoder. Det märks vad hundarna är gjorda för att äta :)

måndag 25 februari 2013

Zenia Zupernanny!

Vid en första snabb anblick ser du 4 valpar som får mat av sin mamma. Vid en närmare koll ser du fyra valpar, från tre olika kullar som alla får di av supernanny Zenia. Längst till vänster ligger Lovis, från Myrna/Zorro-kullen, sen kommer Zenias egen valp Leo, därefter ligger Saga och Sol, från Bolla/Edgar-kullen. En portis och tre chihuahuavalpar och en mycket, mycket nöjd Zupernanny, som äntligen fick rå om så många valpar!

Det finns inte ord för hur fantastisk hon är, min storhjärtade portistik.


lördag 23 februari 2013

Lördag igen!

Valpar, valpar, överallt valpar. Eller åtminstone i halva köket :) Men i hela huvudet är de, de små grynen. Jag är som värsta hönsmamman, jag hör varje pip och varje gny, är jag inte redan i valplådan så kilar jag genast dit och kolla läget, ibland är jag där före de fyrbenta mammorna :)

Jag har botaniserat bland Myrnas uppfödares foton och hittat roliga bilder, så det bjuder jag på idag, som omväxling.


De två första bilderna är Myrna som valp, söt som socker redan då! Myrna kom till mig 2011, drygt tre år gammal, så det är kul att se bilder av henne som liten.

 Det här är Myrnas mamma Maya, hon heter Minimo Perro's Saulty's Maya i stamtavlan. En underbart go' och trevlig tik som jag haft förmånen att träffa flera gånger.
 Myrna med sin mamma Maya, på den tiden Myrna fortfarande var Stockholmdam. Ni måntro att hon fick en chock när hon klev av tåget i Karlstad, meterhöga drivor med snö och minus 17 grader, var inte riktigt hennes vardag :) Men hon vande sig snabbt. Vi satte på ett varmt täcke och sen sprang hon med Zorro i snön som hon aldrig gjort annat.
Myrna fick en kull valpar hemma hos Marianne, sin uppfödare, innan hon kom till mig. Det är fem stycken sötnosar som ni kan se :)

onsdag 20 februari 2013

Förlåt!

 Jag vet - jag uppdaterar inte. Men jag har en underbar ursäkt :) Det finns valpar i huset!!

Jag är lite flitigare på Facebook än på bloggen just nu, så om du vill är du välkommen dit.

Du behöver inte ha eget konto utan kan följa länkarna här så kommer du direkt till två av mina hundalbum. Fler är på väg. Är du intresserad på allvar är du varmt välkommen med en vänförfrågan på Facebook. I annat fall finns ju telefon :)

Hundalbum
Bollas valpar

Så här stora har mina småttingar blivit nu. De är fulla i bus och upptäcker världen med fiskt mod, men i olika takt. Bollas valpar tar det lugnare än Myrnas. Men nyfikna är de - de kommer med viftande svans när jag ropar - snacka om bästa komplimangen för dagen <3

lördag 16 februari 2013

Tiden rusar iväg...

Vildnos Sällsynta Leo - en vecka gammal.
Trots att jag varit hemma hela veckan har jag inte tagit mig tid med bloggen. Här får ni en liten bildbomb och en snabb sammanfattning.

I måndagsmorse släppte jag ut hundarna i trädgården. Zenia började skälla och jag sprang ut för att tysta henne. På fötterna hade jag tofflor och ute är det snö - behöver jag säga mer?
Tälma & Lovis har börjat busa med varandra på vingliga ben.

Sköna Saga

Bråkiga Lovis
Gullunge!

Kärlek <3

Söt som socker!
Ett läkarbesök och några timmar senare kom jag hemhoppandes på kryckor. Ett ligament i knät fick sig en redig kyss och jag blev sjukskriven. Ja, sämre tidsfördriv kan man ju ha, än att vila benet vid valplådorna. Inget ont som inte har nåt gott med sig :)

Mamma var på ingående, hon skulle bo här till på torsdag för att hjälpa mig med valparna när jag jobbade. Nu fick hon stanna och hjälpa mig för att knät pajjat istället. Tänk vilken tur - både valpar och trevligt sällskap :)

Alla mina tre tikar bor i köket med sina valpar. Där bor även jag, på en madrass på golvet. Hönsmamma som jag är vill jag finnas till hands. Nu behövs jag inte längre på samma sätt som i början, Myrna och Bollas valpar är tre veckor, Zenias hanvalp en, så allt flyter på som det ska.

Det är en fröjd och en lycka när det får vara så och jag är evigt tacksam för att allt gått bra.

Zenia har vant sig vid att det bara blev en valp i lådan och mjölken har anpassat sig till efterfrågan. Det var arbetsamma dagar i början, då mjölken formligen sprutade från hennes juver och jag fick handmjölka ur det värsta för att lindra plågan, samtidigt som Zenia mycket tydligt visade att det kändes märkligt att bara ha en valp, det är ju liksom ingen kull.

Leo själv tycker nog att det är trist att inte ha nån att värma sig hos och han får ofta en fleecefilt över sig som tröst. Då knör han in sig och muttrar lite innan han somnar. Jag hade hoppats på att det skulle finnas några valpar därute som behövde en amma, för både Zenia och Leos skull, men nu blev det inte så. (Det var naturligtvis bra att ingen behövde det!)

I valplådan är det full fart. Tälma & Lovis busar och bråkar, idag kände Amanda tänder på en av dem :) Än är de vingliga i benen men de blir raskt stadigare.

Sol & Saga ligger lite efter, de är än så länge rätt vingliga och inte alls lika nyfikna på omvärlden som Tälma och Lovis. Det skiljer fyra dagar på dem, men i utveckingen skiljer det mer just nu.

Leo, han växer så det knakar, han passerar snart enkilosstrecket. Så går det när man är ensam om maten, han kommer se ut som en padda till slut ;)

Nu piper det i valplådan, tror jag kilar dit och snuttar lite.
Sol & Saga

söndag 10 februari 2013

Mjölksugna valpar efterlyses!

Klockan är 04.52. Jag har just handmjölkat ur ett par varma, stenhårda juver på Zenia - det är mjölkstockning på gång. Hon ligger alldeles stilla och njuter, det gör inte alltför ont på henne än, kanske hinner jag få stopp på det. Intill min hand ligger Leo, Zenias enda valp, som föddes i torsdags, den 7 februari, han äter så mycket han orkar. Mat finns i överflöd, men han känner sig väldigt ensam i valplådan, inga syskon att knuffas med, snosa på, värmas sig hos eller sno tutten ifrån.

Nu undrar vi om det finns någon därute som behöver hjälp? En tik som fått för stor kull, där maten inte räcker till eller där tiken av någon anledning inte kan ge di? Zenia och Leo delar mer än gärna med sig av överflödet som finns här. Snälla tveka inte att höra av dig.

Zenia har haft kull förut och är en duktig mamma, jag är uppfödare, med registrerad kennel sen sju år tillbaka. Vi finns i Forshaga, 2 mill norr om Karlstad. Ring mig på 0705520084.

torsdag 7 februari 2013

Välkommen Vildnos Sällsynta Leo!

11.15 gled han in i livet på en räkmacka, the one and only - Leo!!

Redan igår, vid tvåtiden började Zenia visa tecken på en förestående valpning. Hon bäddade intensivt några gånger och hässjade av och till, det märktes att det var saker på gång i kroppen på henne. Tidigt på kvällen var hon lugn, vilade mest, nekade kvällsmaten men ville gärna med ut.

Lite senare på kvällen började hennes mage bullra, rejält. Jag blev orolig att hon fått i sig nåt olämpligt, då jag inte upplevt att någon tik blivit bullrig i magen innan valpning förut. Hon visade tydligt att det inte var skönt i magen och det blev många vändor ut. Mannen gick och la sig med en suck: "jag antar att du inte kommer och lägger dig med mig?" Nej, det gjorde jag ju inte. Jag var vaken med Zenia, till närmare klockan tre, innan jag beslöt oss för att sova, det var en bra grej. Zenia, den bullrande magen och biabädden fick följa med mig till sovrummet.

Så värst mycket sova blev det ju nu inte. Zenias mage fortsatte att bullra och mellan varven bäddade hon. Hon väckte mig flera gånger och skulle ut - gissa om det är skönt att ha egen trädgård som är lagom undanskymd, så jag slapp skrämma skiten ur någon där jag kom knallande, yrvaken med håret på ända, i blå morgonrock och de bara benen nerkörda i ett par gummistövar.

Jag hann blunda några minuter mellan vändorna och trodde nog att jag skulle få sova en sväng runt 7.30, då Zenias mage lugnat sig - men icke! Ett tu tre så hade hon kräkts ner golvet i sovrummet och jag resignerade. Ok, ok, valp på väg, jag förstår!

Hon följde mig till duschen, jag var tvungen att värma min djupfrysta kropp efter den sista vändan ut i djupsnön, tänkte att jag kanske kunde bli lite piggare som ren bonus åxå. Hon tittade menande på mig medan jag fortade mig så mycket jag kunde. "Jaja, roa dig du bara, medan jag liiiiiiider" tycktes hennes ögon förmedla. Så snart jag var klar sprang hon till ytterdörren. UT, ut NU!! Så där var den duschen bortkastad, i alla fall ur uppvärmningssynpunkt.

Hon var lycklig ute, sög i sig lite snö, kissade och kissade igen. Det märktes att valpen börjat sin vandring, det var när han tryckte på som hon fick "kisskänning". Jag lockade in henne, det funkade några minuter sen grät hon vid dörren. Vi gick ut igen! Jag hade preparerat mig med handdukar i alla fickor på jackan, ifall hon skulle få för sig att valpa ute.

Sista vändan vi var ute var klockan ca 10.45. Efter den rundan tittade jag henne djupt i ögonen och sa "nu är det så min lilla dam, att du inte är nån isbjörn, därför är du så god och stannar inne - basta!" och tänk - det gjorde hon. Hon och jag tog sällskap på kontoret/hundrummet, jag roade mig med facebook och hon hässjade. Allt var mycket lugnt och stilla. Telefonen ringde så jag passade på att svara, det var en valpintressent. Vi pratade en stund tills jag bryskt avbröt henne: "jag måste sluta nu, min tik krystar!"

Å det gjorde hon - lugnt och stilla, sittandes på golvet intill mig. Jag lockade över henne i valplådan och några krystvärkar senare gled han ut - lille Leo. 353 gram, svart som natten, lång och tanig. Ja, jag jämför ju med Myrna valpar som ligger i köket och ser ut som små gödgrisar ;)

Nu försöker de två finna sig tillrätta i livet, jag har serverat Zenia vatten på sängen, Bolla har hälsat på, hon är så liten den rackarn så hon smet in bakom mig utan att jag märkte nåt. Då Zenia är Bollas nanny, tog Zenia det med godmod. Bolla fick ta sig en hastig sniff innan jag förpassade henne tillbaks till sina egna valpar. Nu snurrar Bolla och Myrna som flygor runt en sockerbit, här utanför grinden - och vet ni, det är rätt åt dem. Som stackars Zenia har vaktat och väntat vid deras valplådor i fjorton dagar, så kan de gott ha det :)







onsdag 6 februari 2013

Hur många ser du?

 Den övre bilden är Bollas - där kan man enkelt räkna till
?
Just det, tre små valpskelett. Tyvärr överlevde bara två av valparna.
Bolla valpade på dag 61 och röntgenbilden är tagen på dag 59. Valparnas skelett är väl mineraliserade och syns tydligt.
Den här bilden är Zenias. Hur många skelett finner du här?
Ett?

Ja, veterinären fann bara ett, möjligen kunde det gömma sig ett till bland de matfyllda tarmarna. Jag kan då inte se nåt, men jag hoppas intensivt att det ligger två små valpar i Zenias mage, så att de kan få kivas med varandra. Tror inte det blir riktigt rättvisande om portisvalpen ska kivas med chihuahuavalparna. Å andra sidan är de både äldre och fler så det kanske jämnar ut sig :)
Bilden är tagen samtidigt med Bollas, då var Zenia bara på dag  42, alltså väl tidigt för en röntgenbild egentligen.

 De två sista bilderna här är Myrnas bild från hennes förra kull. Bilden är tagen dagen innan valparna kom, dag 60. Hur många valpar kan du se?
:)
Jag kan avslöja att jag och tjejen som avläste plåtarna inte var överens. Sen kom veterinären, hon ökade antalet med en och jag var fortfarande inte överens. Jag ville ha det till sex stycken valpar i lilla Myrnas mage - och jag fick rätt :) Kan du hitta dem?

tisdag 5 februari 2013

Valparna

 Vad mer kan jag säga...ok, jag plussar på med: de har fått ögon, de börjar bli rörliga, de är underbara och jag får inget gjort!




söndag 3 februari 2013

Zenias längtan!

Så här ser Zenias dagar ut - en evig väntan vid valplådorna. Hon vill ju så gärna vara med och tvätta dem, bara lite. Men än så länge är det kalla tassen från Myrna och Bolla. Hon får gärna ligga och kika, men inte nosa. Och Zenia, hon suckar och väntar vidare.

Jag undrar om hon förstått att hon kommer att få egna valpar snart?

Lugna gatan!

 Hallå, vad händer där borta egentligen? Jag vill åxå vara med...

Halsen blev såååå lång på Myrna när Zenia fick ett ryck och började bädda i sin låda.
 Tyvärr blev bilden något suddig, men jag måste bara bjuda på den. Hon är ju söt som socker, den lilla hamstern Lovis!
 Jag berättade ju igår att Lovis öppnat sina ögon. Idag har hon kikat på oss med sina stora blå varje flera gånger. Detär så härligt när de får ögon, plötsligt får man kontakt!

Idag kunde jag se att Tälma börjar få små springor, imorgon kanske hon vågar öppna dem?
Bollas små dansmöss till valpar, de är så pluttiga i jämförelse med Myrnas takråttor :) De är lite mer frusna av sig och trivs bra under skrivbordet, nära elementet. Bolla gillar att bädda om i lådan, knöligt ska det vara och jag har fullt upp med att leta fram Sol och Saga när hon bäddat om och inte kan hitta dem i röran.

lördag 2 februari 2013

Små små glimtar

Amanda sa redan igår kväll att hon tyckte sig se en liten skymt av ett öga hos Lovis, men jag lyckades inte se det. Men idag har hon minsan kikat på oss flera gånger, med sina små fina ögon.
Tyvärr lyckades jag inte fånga dem på bild, men det hinns nog med. Nu väntar vi på storasyrran!

Zenia mår bara bra. Jag har pratat med valpen därinne i magen och fått mig några rejäla kickar till svar :) Mysigt är vad det är! Det ska bli spännande att se vilken dag hon valpar. Jag hoppas så att hon ska valpa på torsdag, så vi hinner få några hela dagar ihop, innan jag ska börja jobba igen. Ska visserligen bara jobba tisdag-torsdag fram tills valparna är flyttfärdiga men det känns så evighetslänge att vara borta. Man har dem ju så kort tid.

Men nu ska jag klappa hundarna godnatt, det är en dag i morgon åxå!

Mitt barn är unikt - precis som ditt - av Kerstin BloodHolland

Tänk om jag hittat orden då, då när pojkarna var små och livet var kaos, när jag inte kunde förmedla hur annorlunda vår vardag var. Kerstin BloodHolland har hittat orden och jag vill dela dem med er, för att ge er en bild av hur det är att ha barn som lever i värld som inte riktigt ser ut som vår.

Mitt barn är unikt - precis som ditt - av Kerstin BloodHolland#.UQrIk30GjMM.facebook#.UQrIk30GjMM.facebook#.UQrIk30GjMM.facebook#.UQrIk30GjMM.facebook

Mitt barn är unikt - precis som ditt

Det här är ett brev jag skrev när jag hade varit på föräldramöte i min sons klass. Det kändes nödvändigt att skriva det. Förhoppningsvis kanske det ger någon läsare en tankeställare, något att ta till sig eller fundera över.

(Det här är ett brev jag skrev när jag hade varit på föräldramöte i min sons klass. Det kändes nödvändigt att skriva det. Att få delge någon något som de kanske inte hade tänkt på, reflekterat över. Det är ett öppet brev till klassföräldrarna, men också till alla andra som läser som någon gång kommer i kontakt med ett barn med NPF-diagnos.

Förhoppningsvis kanske det ger någon som läser en tankeställare, något att ta till sig eller fundera över. Kanske ökar det förståelsen för att vi alla är olika, att vi alla är unika individer och har alla individuella förutsättningar för det här som kallas livet...

Människor med olika handikapp och funktionshinder finns omkring oss överallt, och det är inte bara de rullstolsburna eller de med vit käpp som vi måste ta hänsyn till. De osynliga handikappen är svårare att förstå, just för att de inte syns och det är lätt att döma utan att vi vet varför barnet får ett utbrott på stan, eller varför ens son eller dotter kommer hem och säger att det varit stökigt på slöjden, gympan eller rasten.

Kanske kan det här brevet öka förståelsen för alla dem som annars riskerar bli missförstådda.)



"Det är oroligt i klassen", sa de på föräldramötet. "Det finns elever som inte kommer in från rasten när läraren säger till och när de kommer in ska det drickas vatten och annat som stör arbetsron. Det här måste upphöra, mitt barn blir stört och tappar sin arbetsro. Det är trots allt mitt barns arbetsmiljö det är frågan om. Och det är alltid samma namn som kommer upp när vi pratar om det här hemma."

Jag vet inte om det var mitt barns namn som nämndes i deras hem. Jag vet inte om det var mitt barn de menade. Men mitt barn är ett av dem som kan uppfattas som stökiga. Det finns några till.

Jag tycker inte heller att det ska vara oroligt i klassen. Det är en stor klass med 26 elever och de har börjat mellanstadiet. De har gått ifrån att ha ett klassrum med två lärare till att ha flera klassrum och många lärare, de får gå mellan sin svenska/matte/NO-sal och musik, bild, gymnastik och slöjdsal. De har många lärare, olika i varje ämne numera, för skolans skyldighet är att alla lärare ska vara behöriga ämneslärare. Vilket är bra, självklart ska våra barn undervisas av behöriga lärare.

Det är klart att det blir oroligt och stökigt då, när 10-åringar får börja springa mellan lektioner som högstadieelever. De är inte mogna för det, inte någon av dem.

Men det här surret och stimmet i klassen är inte heller bra för mitt barn. Mitt barn är känsligt för stress och sinnesstämningar. När alla ska resa sig och gå in eller ut ur klassrummet och prata och trängas och klä på sig och forma lekgrupperingar kan mitt barn inte stänga av alla intryck, kan inte filtrera bort ljudet eller rösterna. Mitt barn hör allas röster enskilt, alla stolsben skrapa, bollar studsa, alla skratt eller diskussioner och kan inte stänga av det.

Och det gör fysiskt ont. Det är en smärta när sinnena överbelastas, en fysisk smärta som inte går att förklara, utan då kanske mitt barn utstöter ett konstigt ljud, höjer rösten själv, skriker till om nån kommer för nära, eller kanske puttas för att få lite större utrymme runt sin egen person. För när någon kommer för nära eller skapar en fysisk kontakt som inte är inbjuden gör det också ont. I de överbelastade sinnena.

Det är därför mitt barn gärna väntar med att gå in tills alla andra är på sina platser. För då blir det inte lika trångt i kapprummet, då finns det mer luft och yta att röra sig på, då är det inte lika stimmigt och gör inte lika ont i huvudet. Så låt oss enas om att den här miljön är lika dålig eller lika bra för alla våra barn och deras behov, oavsett vilka de behoven är?

Det är svårt för mitt barn att förstå sociala regler, gester och minspel. Det är som en sorts kod som mitt barn inte har nyckeln till. Att vänta på sin tur, att bilda olika grupper, att följa en komplicerad lekregel i en lek är något som mitt barn inte förstår vitsen med. Då kanske mitt barn tränger sig fram ändå, vill vara med, tar plats. Oönskad plats, för att reglerna eller den sociala koden bryts och mitt barn gör fel, beter sig klumpigt och ses som udda. För att mitt barn inte förstår men ändå gärna vill ta del av gruppen, för är det något mitt barn är medveten om så är det att han är annorlunda. Inte som de andra.

Det får mitt barn också höra. I skolan, av klasskamraterna. Och eftersom den här bristen på förståelse för sociala regler och samspel i grupp existerar hos mitt barn, och eftersom han är lätt att trigga igång då han är känslig för ljud, beröring, ord, så händer det att mitt barn blir retat. Ofta under lärarnas radar, de märker inte de små orden som sägs, beröringen, eller till och med blicken som har en särskild koppling till ett tidigare sagt ord eller "lek" som mitt barn reagerat på en stund innan.

Mitt barn förstår inte att vara subtil, utan reagerar direkt och öppet på det här. Och eftersom han tyvärr blir arg ganska fort, ofta på grund av att sinnet är så överbelastat av alla intryck att det är svårt att kontrollera humöret, så hörs och märks det. Oftast med ord men ibland även med knuffar. Det händer även att mitt barn "lägger sig i" sådana saker han inte är inblandad i från början. Han ser och reagerar på en diskussion, en konflikt eller liknande och då mitt barn är noga med de regler som finns så vill han gärna påpeka att reglerna säger si eller så, bollen tillhör X och inte Y, att det var Lisas tur och inte Kalles, till exempel. Detta skapar fler konflikter.

För när mitt barn tänker på ett sätt och andra barn tänker på ett annat så förstår inte mitt barn hur man kan tänka på något annat sätt än honom. I mitt barns värld är det vi andra som tänker konstigt. Och långsamt.

Mitt barn tänker mer före frukost än de flesta av oss gör på en hel dag. Det är därför som mitt barn ofta kan hittas med en blick i fjärran och med en tydlig dagdröm målad i hela ansiktet och när man frågar var någonstans han befann sig nu, får den mest beskrivande bild av en värld som vi inte har tillgång till.

Det här kan bli ett problem, särskilt på lektionstid. För mitt barns hjärna fungerar på det viset att så länge informationen flödar, så länge fakta radas upp som pärlor på en tråd, så länge det är nytt, intressant och spännande, så sugs det upp och lagras som vatten i en svamp. Men om informationen blir repetitiv, monoton eller långsam eller kanske till och med handlar om saker mitt barn redan tycker sig kunna, då är det lätt att ta klivet över till den där dagdrömmen istället, till den där världen där allt fungerar glasklart, där logiken och tankarna är enkla att tänka och där inget nånsin behöver vara tråkigt.

Mitt barn har en mängd specialkunskaper. Han kan en ohemul massa om till exempel dinosaurier eller naturen eller hur saker fungerar. Mitt barn glömmer aldrig intressanta fakta. Eller detaljer. Jag kan fråga honom om en specifik situation från flera år tillbaka och när jag har framkallat situationen i mitt barns minne kan jag fråga saker som: "Vilken färg hade jag på tröjan då? Hade jag nånting i handen?"

Och jag får alldeles korrekta svar. Fast det var för fem år sedan och mitt barn var fyra år gammalt.

Förra sommaren läste vi en högskolekurs, mitt barn och jag. Det var han som svarade på alla frågor och när han inte kunde svaren flytande eller utantill så visste mitt barn exakt i vilken bok, på vilken sida och vilken färg sidan hade, där informationen stod på ett utförligare vis. Det var jag som fick poängen, men det var mitt barn som förtjänade vartenda ett av de 7,5 högskolepoängen om dinosauriernas liv som vi läste. Då var han 8 år gammal.

Mitt barn har många specialkunskaper, många förmågor och ett stort hjärta. Mitt barn har en stor empati och är väldigt mån om de människor som han släppt in, däremot har mitt barn svårare att knyta nya vänskapsband med barn i samma ålder. Han har lättare att prata med och relatera till vuxna på ett verbalt och intellektuellt plan än med andra barn.

Mitt barn har en neuropsykiatrisk diagnos. Han har Aspergers syndrom och ADHD.

Mitt barn är annorlunda, mitt barn är en unik individ precis som ditt barn. En alldeles egen kombination av celler och gener som har gett mitt barn blå ögon och blont lockigt hår och skrattgropar i kinderna när man lyckas få honom att skratta, även om det inte händer så ofta.

Oftast skrattar mitt barn tillsammans med sin hund, eller när han pysslar om sin hamster. Eller när jag busar och kittlar och brottas och leker med honom.

Mitt barn kan inte rå för sin NPF-diagnos, lika lite som ditt barn kan rå för sin astma eller allergi eller fräknar eller alldeles ostyriga hår. Mitt barns vardag är lite mer kaotisk och svårkontrollerad än ditt barns, men det gör honom INTE dum, elak eller ouppfostrad, utan mitt barn har svårt med sin impulskontroll och med sin förmåga att interagera socialt. Det är något som vi nyligen fått veta, något som vi kommer att hitta verktyg till och strukturer för att bygga upp en bättre, enklare och mer förståelig tillvaro för honom, och härifrån kommer det bara att bli bättre även om vägen framåt varken kommer vara enkel eller konfliktfri. Men det är ju inte enkelt eller konfliktfritt för någon, även om det är ännu lite svårare för mitt barn.

Det här är något som du och ditt barn kan antingen hjälpa oss med, eller strunta i. Men för att växa upp till fungerande och ansvarstagande individer, så som vi väl alla vill att våra barn ska göra, så måste vi som vuxna lära dem att visa hänsyn och respektera de av oss som har det lite annorlunda i livet, oavsett om det rör sig om en allergi, en astma eller ett neuropsykiatriskt funktionshinder?

Det är vårt jobb som föräldrar till dessa fina, underbara ungar vi har omkring oss.

Jag lovar att jag gör mitt allra bästa för att mitt barns liv ska bli så konfliktfritt och okomplicerat som möjligt. I det ingår att jag gör mitt allra bästa för att lära honom hänsyn till och respekt för andra människor. I det här arbetet har vi pedagogerna till hjälp, vi har skolans resurser som stöd och min förhoppning är att arbetsmiljön för både ditt och mitt barn blir lugnare och tryggare, både för att de vänjer sig vid att byta lärare och klassrum på det vis som nu sker, och för att relationerna blir bättre då förståelsen för varandra faktiskt kan öka förutsatt att du och jag fortsätter att prata med våra barn om tolerans, likavärde, gemenskap och respekt för varandra.

Vi behöver göra vårt bästa för att försöka fokusera på det som är bra, kul och individuella egenskaper för kamrater och det egna jaget, att bejaka likheterna mellan oss samtidigt som vi respekterar olikheterna.

För våra barns skull. Mitt och ditt.

Bolla busar igen!

Idag lämnade Bolla valplådan och kom till köket, full i bus. Hon pussades med Zenia och bjöd in Zorro på lek. Helt klart behövde hon en paus från valplådetillvaron.
Mormor Myrna tittar till Bollas bäbis Saga. Myrna skulle mer än gärna ta hand om Bollas två valpar åxå, hon är väldigt mån om dem, oroar sig när de piper och tycker nog att Bolla kunde sköta saker på ett annat vis!
Det här vackra ansiktet hör till Myrnas valp Lovis. Hon sov så sött med tungan ute att vi var tvungna att föreviga det ;)

I övrigt är det lugnt här hemma. Zenia är väldigt kelen. Juvren är stora och magen inte stor alls, men det märks trots allt att det bor nån därinne. Nedräkningen har börjat!