Dag 41. Kärt minne
Min morfar dog i augusti -96, 78 år gammal. Alldeles för tidigt om jag får säga - å det får jag ju.
Jag tillbringade en del tid tillsammans med honom i tonåren. När jag behövde vara hemifrån ett tag så kunde jag landa hos morfar nåt dygn. Där kunde jag ligga på sängen och läsa hur mycket jag ville, medan morfar satt i soffan och såg på tv. Jag kunde bada i hans badkar tills ångan rann från väggarna och han antagligen fick kissa i vasken i köket, för att jag ockuperade badrummet i tre timmar.
När morfar dog fick vi barnbarn vara med och ta hand om hans prylar. Jag gick runt i hans lägenhet och såg på hans saker en sista gång, kände, luktade och mindes.
Sen valde jag med omsorg:
Kristallkronan i vardagsrummet - den jag tänt så många gånger med hjälp av den gamla, stora, tröga knappen som alltid small så högt när den väl slog över.
De gröna, med svarta ränder, stickiga ullplädarna som låg på hans sängar.
Clowntavlan och "den fula stengubben"-tavlan. Två bilder som "alltid" hängt på väggen hos morfar.
Morfars syskrin i plåt, med innehåll; gamla plåtaskar med knappar och nålar osv.
Godisskålen på skänken, där det alltid fanns godis när vi kom dit! Det enda föremål som det blev någon som helst diskussion om för övrigt. Både jag och min syster ville ha den. Jag fick ta den, mot att den alltid ska ha godis i sig, när hon kommer på besök. Om den är tom får den flytta hem till henne. Hittills har jag fått behålla den ;)
Den lilla runda klockan med romerska siffror, som jag inte alls förstod när jag var mindre, som stod på hans tv och tickade så högt att jag blev galen ibland.
Hans efterättsskålar, med rosor och guldkant, och de andra med blått motiv från en engelsk by, med hästar och små hus.
Den stora skeden i nysilver, som han serverade kokt potatis med.
Och så föremålet på bilden - morfars potatisskalare. Jag har en så tydlig bild av hur han står vid diskbänken och skalar potatis, medan jag sitter vid bordet och räknar mynt ur hans myntburk. (Det var på den tiden det fanns både 5-, 10-, 25- och 50-öringar. Tvåöringarna var nyss borttagna och låg kvar i burken oanvändbara minns jag.)
Morfars potatisskalare! Jag väljer ofta den när jag ska skala nåt. Då har jag morfar nära, då är han hos mig.
Hur många gånger har min morfars hand formats kring skaftet på potatisskalaren, hur många gånger har han sköljt den och ställt den i diskstället? Tusen och åter tusen? Jag vet inte, men av alla saker jag valt att spara så finns hans själ mest i det föremål som han brukat om och om igen.
När någon kär vän dör och du får möjlighet att välja något som minner om din vän, välj nåt vardagligt, nåt som du ser ofta, nåt användbart, nåt personen har nött in sin själ i.
Hos mig finns morfar i vardagen - det är jag tacksam för!