måndag 31 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 86

Dag 86. Sovmorgon

Kan det bli bättre? Solen skiner och jag har inte bråttom nånstans. Ett perfekt sätt att starta veckan på när jag varit borta hela helgen.

Låg en stund och funderade över livet, det vill gärna bli så när solen sänder sina varma strålar genom gardinen och lyser upp den vackra mediterande buddhan på väggen.

När jag varit borta på aktiviteter en hel helg måste jag ha en semesterdag på mig för att ladda om, så funkar jag. Jag önskar att jag lärt mig det tidigare så hade jag sluppit en del av pucklarna på livets stig. Hur funkar det för dig? Vet du var gränsen går? Stannar du till och funderar på i vilken riktning livet bär dig - eller springer du bara på? Vem har makt över ditt liv?

Idag är jag tacksam för att jag med åren har lärt mig var mina gränser går.


söndag 30 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 85

Dag 85. På rull

Blev inte så mycket dansat idag då - orken tog tokslut och när den väl kom tillbaka då vägrade högerknät samarbeta :(

Men jag vände det tråkiga till nåt positivt. Satte mig i solskenet och räknade matte medan de andra dansade. Rätt så mysigt faktiskt. Sen bilade vi hemåt och kunde konstatera att Göteborg blivit grönt sen vi kom ner i fredags.

Stannade till och plockade upp Zenia, som inte alls ville följa med hem. Hon hade haft det underbart, med kel och mys i dagarna tre.
Inte nog med att de är utomordentligt goa valpköpare, Tessans ägare, de har även den goda smaken att vara tedrickare - vilken lycka!

Tack L & A för fika, prat och hundvakt - hoppas vi ses snart!

lördag 29 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 84

Dag 84. Vårkänslor

Hur underbart är det inte att få uppleva hur våren smyger sig på, öppnar upp sinnena och gör allt och alla levande igen?

Göteborg bjuder på ett supernajs hotell, bra danskurs, trevligt umgänge och soooooool och värme!

Me like! Tack för att vi bestämde oss för att åka iväg på kursen trots att vi är trötta och slitna och egentligen inte orkar :)

fredag 28 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 83

Dag 83. Hundvänner

Jag har förmånen att ha världens bästa valpköpare - det är helt fantastiskt vilka underbara, goa, varmhjärtade människor som valt att köpa valp hos just mig!

Idag, på väg ner till Göteborg passade vi på att träffa Tessan med husse och matte. De bor i en liten idyll, med en fantastisk strandtomt och makalös utsikt över vattnet! Solen gassade, hundarna busade och vi pratade ikapp under en välsmakande lunch. Zenia lämnade vi kvar så hon skulle få ha lite semester även hon.

Lyckligt lottad är jag med såna människor omkring mig!

torsdag 27 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 82

Dag 82. Världens bästa mamma

Det har jag det! Den här fina vårkransen pryder numera min ytterdörr. Hon är nämligen en fena på att göra snygga kransar, min mamma.

Och imorgon kommer hon hit och pysslar om hus, hundar och två söner, medan jag och Henrik åker till Göteborg och roar oss med en danskurs.

Tack mamma Irene, du är bäst!

onsdag 26 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 81

Dag 81. Födelsedag

Minstingen fyller femton - hurra, hurra, hurra hurraaaaaaa!

Vi fuskfirade honom redan i söndags, men såklart blev det kalas idag med. En moppehjälm, med LILA motivlack såklart var en av presenterna. Nu väntar han med spänning på att storasyster ska komma hem så han får paket av henne med!

Att få vara mamma till Viktor är en utmaning varje dag, men på ett positivt sätt. Han får mig att tänka efter och fundera, han får mig att inse att inget är så självklart av det som jag ibland tar för givet. Han är en gåva och jag är innerligt tacksam för att han valde mig som mamma <3

tisdag 25 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 80

Dag 80. Att möta en själ

Idag masserade jag för sista gången i min lokal. Jag hinner inte längre med det jag älskar att göra mest och det kan ju tyckas surt. Men ibland måste man gå ifrån det man mest längtar till för att saker ska falla på plats.

Just nu är det matte 2B som måste få all prioritet utöver mitt jobb som förskollärare, dansandet, familjen och mina hundar. Så då får det bli så. Och jag kan ärligt säga att jag landat gott i det beslutet, även om jag kommer att sakna mina kunder. Kanske var det därför dagens sista behandling blev en av de bästa nånsin.

En vanlig massage behövde nåt mer och jag gick över till BodySense. Klienten som aldrig fått BodySense förut, var med på noterna och jag mötte en kropp som hade massor av önskningar. En "dans", ett fantastiskt möte - ljuvligt. Efteråt när min klient hunnit landa och samla sig, så möter jag ögon så klara, direktkontakt rakt in i själen - pang! Jag blir insläppt till det innersta, avskalat och naket.

En människa är så oerhört vacker när hon möter sin själ, när jag kan se att hon är "hemma" i sig själv.  Det är den största lyckan, det högsta nåden, när en behandling slutar så vackert. Jag är så innerligt tacksam att just jag har förmånen att emellanåt få uppleva det. Jag släcker ljuset till min lokal och går leende ut i kvällen <3

måndag 24 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 79

Dag 79. Till sist

Som jag bråkat för att få hämta ut det här paketet åt Amanda, som inte kan hämta ut det själv. Men idag - äntligen - fick jag plocka ut det på posten!

Kändes gött att få rätt till sist!

söndag 23 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 78

Dag 78. Nära, kära & dans

Idag var det kalas igen. Vi firade Viktor, som kommer fylla 15 i veckan. Vi blev inte ett så stort gäng, det är svårare att samla kusinerna nuförtiden, alla har en agenda, det ska spelas matcher och pussas pojkvänner och annat viktigt ;)

Men vi fick ett extra kärt besök, barnens gudfar kom och det var ett tag sen vi sågs. Många härliga timmar flöt förbi när vi pratade ikapp.

Dagen avslutades med dans i Fagerås, fast jag egentligen varken hade tid eller ork. Och vilken fantastisk danskväll det blev, det var längesen jag hade så kul, dansade så mycket, både som förare och följare och min kropp njöt varenda sekund. Jag fick flera magiska danser, där jag inte riktigt visste var min kropp slutade och min danspartners kropp började. Såna stunder lägger sig som balsam i själen - mmmmmmm!

Tack för en härlig dag och en magisk danskväll!

lördag 22 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 77

Dag 77. Ledig lördag men fullt upp

Ojoj, så mycket man kan ha att göra när man är ledig. Ibland blir det tokigt hur man än vrider på det.

Idag har vi firat en 40-åring i Arvika och då försvinner timmarna i rask takt. Sen skulle hundarna ha sitt och så den evigt pockande matteboken!

Då är det skönt med en man som serverar favvorätten LCHF-pizza, kryddad med kärlek och uppmuntrande ord till plugghästen.

Tack!

fredag 21 mars 2014

Fredagsmys!

Skön dag, sol men superblåsigt, jag vågade inte gå upp i skogen med hundarna. Tror de tyckte jag var helknäpp som släpade med dem på en promenad runt hela Forshaga, vad var vitsen lixom? Traska runt på vintertrötta gångbanor, i koppel dessutom, när man få springa lös i skogen och äta harskit.

Jaja, vad är väl en bal på slottet, hundarna fick vackert finna sig och efter en stunds total härdsmälta och vansinnig förvirring hade jag rett ut alla fem koppel och styrt upp det hela till en välordnad (jodå, emellanåt ;) ) och mycket vacker promenad. Satte på mitt höftbälte och kopplade på alla fem, för att kunna gå lite friare med armarna, jätteskönt de stunder det fungerade. Saga är ju lite bökig med koppel, hon vill helst gå lös. Funkar oftast bra men inne i Forshaga var det koppel som gällde - punkt! Surråttan accepterade, under protest ;)

Jag tror hundarna längtar efter våren lika mycket som jag!


365 dagar av tacksamhet: 76

Dag 76. Pustar ut

Idag fick jag tillbaks matteprovet som jag skrev om i tisdags - jag klarade det!!!!!

Å så skönt att inte ha det hängandes över mig längre. Nu kan jag lägga all min kraft på att hänga med i det nya som ska pressas in i skallen.

Tack, tack, tack att jag klarade pressen och lyckades prestera nog med poäng för ett G. Jag begär inte mer!

torsdag 20 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 75

Dag 75. Skönsång.

Få saker kan få mig att tvärt stanna upp och stilla mig i steget, men när koltrasten spelar, då står både jag & tiden stilla. Det är nåt alldeles speciellt att höra hur koltrasten sjunger i skymningen, talar om för alla att här sitter jag och är vackrast & bäst!

Tänk om jag kunde lära mig lite av koltrasten. Jag behöver kanske inte gå så långt att jag sätter mig i högsta granen, men nog skulle det vara gott för själen om jag lite mer ofta vågade tro att jag är både vackrast & bäst.

En självförtroendeboost så här på vårkanten önskar jag alla!


onsdag 19 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 74

Dag 74. Bäbismys

Lycka är små bäbisar och idag har jag både fått snosa och bära på en alldeles bedårande underbar Widar, två månader. Mmmmmmm....  Tack goaste Julia för lånet och tack till dig och Maria för goda bananpannkakor och goa skratt. Hoppas vi ses snart igen!

Dessutom föddes just idag en alldeles ny medlem av klanen Kåräng-Jarmander i Örebro. Åxå det en kille, jag tror bestämt att det är en Emil ;) (vad mamma & pappa tycker bryr vi oss inte så mycket om eller hur?)  & även det en stor lycka för oss alla. Jag kan knappt bärga mig tills jag får åka och snosa på nytillskottet.

Livet är vidunderligt <3


tisdag 18 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 73

Dag 73. Änglar finns

..och de jobbar på Stuvbutiken. Min tacksamhet vet inga gränser! Jag störtade in på butiken fem i sju i kväll, med min trasiga slang till köksblandaren.
(För att göra en lång historia kort - den brast i morse, massor av liter vatten på golvet i köket!)

Naturligtvis fanns det ingen på avdelningen kök & bad, men killarna på kakel förbarmade sig över mig och lovade se till att någon skulle ringa mig - imorgon! Då klev den rödhåriga etterkajan fram, med mild stämma och giftgadden redo under ytan talade jag om EXAKT hur svårt det är att få livet i en familj att fungera utan vatten i köket och att jag behövde en ny slang NU!! Kunde jag kanske få låna demoexets slang med munstycke tills rätt person behagade finnas på plats och kunde ta tag i ärendet?

Å tänk, det kunde jag!! På mycket lätta fötter studsade jag från Stuvbutiken,  hejvilt kastandes slängpussar till killarna och minsann om inte ett löfte om att baka kanelbullar till dem som tack för hjälpen slank ur mig åxå.

Nu kan vi spola vatten i kranen igen - tack, tack, tack!

måndag 17 mars 2014

Ligger efter

Sorry, varit borta på kurs fre-sön å idag princip bara repeterat matte kapitel 1, inför morgondagen. Bilder för 365 dagar av tacksamhet finns på Instagram, uppdateringar här kommer när jag hinner.
Nu snarka lite - över å ut, hjärnslut!

Uppdatering 22 mars - jag är ifatt, alla bilder och blogginlägg för en vecka tillbaks är på rätt plats! Skönt att vara i fas igen :)

365 dagar av tacksamhet: 72

Dag 72. Hemma

Hemma. Vardag. Semesterdag. Solsken. Hundar i knät. Temugg. Mattebok. Plugga järnet!!!!!

Omprov på matten i morgon, repar för fullt, vill verkligen klara det! Pluggar, tar en promenad med hundarna och pluggar mera. Tacksam för att solen skiner, för att jag kan sitta i min kära kökssoffa med hundarna omkring mig och plugga.

Livet leker!

söndag 16 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 71

Dag 71. Skrattar så jag gråter!

Vilken helg, vilka dagar. Så innerligt tacksam för att jag funnit Bodysense och gemenskapen med alla dessa störtsköna människor. Här finns ärlighet, närhet, medmänsklighet och öppna hjärtan. Här får själar träda fram, tankar tänkas till punkt, funderingar vädras, teser prövas, inget är fel, inget bedöms.

Jag har fått så fina behandlingar, jag har dansat, jag har haft så vackra möten, jag har skrattat och skrattat och skrattat lite mer, åt mig själv, med mig själv, med andra. Ljuvliga dagar att spara i hjärtat länge!

Tack till alla mina "medresenärer" och ett extra tack till Susie, som gav helgen extra krydda!

lördag 15 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 70

Dag 70. Visst gör det ont när knoppar brister

varför skulle våren annars tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Den välkända dikten av Karin Boye kanske inte alls handlar om vårens sköna knoppar som aldrig tycks vilja spricka, utan om din och min tvekan inför det okända, vår tvekan inför det som skrämmer och frestar.

Både dagen igår och dagen idag har väckt mycket tankar i mig, sköna tankar, men åxå lite skrämmande. Att öppna dörren till en annan värld, att använda ögonen på ett annat sätt - törs jag?
Törs du?

fredag 14 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 69

Dag 69. Resa

På väg, på väg. Solen reser sig i horisonten, en ny dag gryr och jag anar oanade möjligheter. Tåget rusar fram i 175 kilometer i timmen, men själen är stilla i sin förväntan.

En hel helg tillsammans med härliga kollegor, fortbildning för BodySenseterapeuter - det kan inte bli annat än succé <3

torsdag 13 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 68

Dag 68. Människa eller mus

Jag veeet, det handlar inte alls om den läckra chihuahuan på bilden, även om jag brukar kalla mina små här hemma för råttor. Nej, det handlar om att att följa magkänslan och våga stå upp för det som känns rätt, även när följden blir otrevligheter.

I en längre period har jag brottats med ett problem utan att finna en enkel lösning. Kanske för att det inte fanns nån enkel lösning, utan en jobbig och obekväm lösning. Att inse att jag måste stå upp för mig själv och ta mitt ansvar, att jag och bara jag, bar på lösningen.....

Musen i mig darrade men människan sträckte på sig och tog ett beslut. Å tänk så mycket lättare dagen tedde sig, när stormen lagt sig.

Vågar du låta magkänslan bestämma?

Förbaskade hundar!!

Förbaskade hundar! Härom
sistens ramlade Zenia i en isvak och förut försvann Myrna. Myrna av alla hundar!! Hon som följer mig som en skugga, som aldrig viker från min sida. Henne som jag skryter över och beskriver som den perfekta hunden, alltid till lags, hörsam och följsam, kommer på ett "hit" med svansen i topp, lika glad. HON försvann i skogen idag!

Vi tog vår vanliga vända här i närskogen, alla fem hundarna och jag. En bit upp släpper jag dem som vanligt och de strosar runt mig, ibland före, ibland bakom, alltid nära. Så vek jag av mot berget, samtidigt som jag ringde ett samtal och där nånstans gick det snett. På slutet av samtalet stannar jag till och inser att jag har en hund för lite - Myrna saknas!!

Först blir jag inte orolig alls, det är ju Myrna vi pratar om, hon som aldrig går från mig, alltid kommer när jag ropar, om hon står och nosar på nåt intressant. Men när jag ropat, visslat och väntat - inser jag att hon är borta! Många tankar hinner springa genom mitt huvud;
skogens alla rovdjur är säkert jättehungriga så här på vårkanten och tycker att en välgödd chihuahuadam i sina bästa år är en toppenfin torsdagsmiddag - inte sant?
Hon har blivit senil och vimsat bort sig.
Hon har blivit akut sjuk och ligger och dör för mig.
Nåt har skrämt henne och hon har sprungit iväg.
Kontentan av alla scenario var att jag kommer få tillbringa natten i skogen och leta efter henne!! Dramaqueen jag? Inte alls!!

Jag kastade mig på telefon och ringde David som var hemma och bad honom kolla ute efter henne. Ingen Myrna! Då fick han ställa upp ytterdörren och grinden in till vår gård och sen ge sig ut på gatan och hålla koll, medan jag visslade vidare i skogen.

Precis när jag stod i begrepp att ringa polisen och anmäla henne försvunnen så ringde David, han hade gått en vända och letat efter henne, sen hade han gått hem för att se om hon var inne. Det var hon inte, men strax därpå kom hon in genom dörren, överlycklig över att träffa på David.

Baske jyckar, hålla på och skrynkla till hjärtat på mig sådär!!!!


onsdag 12 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 67

Dag 67. Valplycka

Nåt med det ljuvligaste som finns är små valpar. Idag var jag hos Mona, kennel Aplicado, och hälsade på. Passade på att snutta lite valpdoft och fann mig själv sittande med ett lycksaligt leende på läpparna. Det är nåt magiskt, det går ända in i själen, stillar hjärtslagen, får eventuella fjärilar att lägga sig till ro och sprider frid <3

Tack Mona för att jag fick komma & hälsa på idag!

tisdag 11 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 66

Dag 66. Stöd & stöttning

Det är lite mycket nu, både för skallen och för plånboken! Isvaksbad, matteprov, ytterligare en stor, dyr tandläkarräkning, pojkarnas nya glasögon och så idag, besked om att jag inte fick godkänt på matteprovet! Suck och dubbelsuck!

Då är det skönt att leden sluter upp och kommer med glada hejarop, det värmer och taggar. Så här kommer en stor kram till just dig som, via sms, mail, samtal och FB, har tröstat och peppat mig idag och de sista veckorna - tack!

Största kramen går till Mannen såklart, som håller i & håller om & säger att jag är bäst, hur kass jag än känner mig <3

måndag 10 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 65

Dag 65. Jorda mig

Få saker får mig så lugn som att påta i jorden. Det sätter mig i kontakt med självet och jag känner en stor tacksamhet och ödmjukhet inför livet.

Just nu har två olika löksorter på samma växtyta ställt till det för mig. Några små djur (jag låter det vara osagt vilka) har visst grävt runt i rabatten och blandat runt lite. Ena sorten, de långa, gröna bladen på bilden är jag rädd om, det är en sort jag aldrig sett förr, de får vackra vita, doftande blommor (och NEJ, det är inte Snödroppe ;) )
Den andra löken tror jag är fänrikshjärtan - om det nu är en lökväxt. I annat fall blir jag mycket förvånad framöver :)

I vart fall har jag grävt isär dem nu och gett dem varsin sida av rabatten, så får vi se hur det går. Bild på de vackra vita kommer framöver när de blommar!

söndag 9 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 64

Dag 64. Mc-väder

Solsken och närmare femton grader varmt i solväggen = årets första mc-tur!

Det tog lika lång tid att klä på och av mig alla kläder som själva turen tog. Ullstrumpor, linne, underställ, extra underställ, extra flecetröja, flecebuff, och ulltorgvantar under mc-handskarna. Michelingubbben Allan :)

Men jag frös inte, inte de första 20 minuterna i alla fall ;) Avrostade mig lite, körde smågator, bromsa, gasa, växla, blinka, svänga, bromsa - bara för att komma igång. Sen tog jag en liten runda. Orkade inte så länge, har fortfarande ont i fingrarna efter isdoppet, men vad gör väl det. Somnar gott ikväll med fartvinden brusande i öronen!

Kör roligt!

lördag 8 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 63

Dag 63. Ett år av saknad

Ett helt år har gått sen min bästa vän Ingela bestämde sig för att nu fick det vara nog med canceront och gav upp kampen. Ett år av saknad, tårar, ilska, mer tårar, minnen, skratt och mer saknad.

Visst är det underligt att livet bara fortsätter? Att dagarna kommer och går som om allt är i sin ordning, när världen i själva verket är helt upp och ner?

Idag väljer jag att göra som Ingela, fokusera på det goda och försöka se ljust på även de jobbigaste sakerna.


Tack för alla goda insikter du gett mig, tack för år av vänskap & tack för äran att få vara Solenas gudmor. Jag hoppas du har det bra i din himmel - jag saknar dig här på jorden <3 Den här är till dig!





Så här skrev jag när det hände Hjartat-skar.html

fredag 7 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 62

Dag 62. Kan själv

Hurra - idag kan jag knyta mina kängor själv, fingrarna orkar och vill. Me like!

torsdag 6 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 61

Dag 61. Healing Touch

Igår inköptes ett par torgvantar i ull. Dessa har jag haft på så ofta det bara går, sen dess, vilket har hjälpt mig mycket mot värken jag dras med sen isdoppet. Att jag håller mig varm är A & O har jag insett, i annat fall drar värken igång bums.

Cirkulationen är inte på topp och mina fingrar är oftast kalla och de är fortfarande svullna och ömma. Detta tog min massör fasta på idag, så jag fick en härlig genomkörare på kroppen med extra special på armar och händer.

Summan av kardemumman är att mina fingrar känns bättre ;)

Tack Patrik, du är bäst!

onsdag 5 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 60

Dag 60. Finbesök

Att mitt i livet få en bonusdotter är inte helt ovanligt, men att få det utan att byta partner är inte lika vanligt.

Nu har jag ju alltid haft Solena som guddotter, jag var med hennes mamma på profylaxkurs, jag kastade mig iväg från Uppsala (där jag bodde då) till Norrköping på falsklarm två gånger innan unga damen behagade bestämma sig för att det var allvar och jag fick värsta utskällningen av hennes mamma för att jag förtvivlat försökte hålla oss till profylaxkursens manualer och ihärdigt be Ingela att "andas, ta det lugnt och andas" när värkarna satte in på helvetsallvar.

Det hela slutade i akutsnitt och jag stod redo utanför dörren till operation när läkaren bar ut ett rödhårigt knytte och la i min famn. Från den stunden hade hon mitt hjärta i sin hand. Jag har följt henne genom åren, mer ibland, mindre ibland, men alltid nära i hjärtat.

För snart ett år sen dog Solenas mamma, min bästa vän Ingela. Plötsligt var världen sig inte lik. Trevande började en annan sorts relation mellan mig och Solena växa fram, en relation där vi delar en stor sorg efter, men åxå, ett glädjefyllt minne av Ingela. En relation utan Ingela, fast ändå med liksom. En relation, som, visar det sig, står väldigt säkert på sina ibland vingliga ben.

Jag tar med tacksamhet emot kärleken jag känner för mitt gudbarn och den vänskap Solena och jag utvecklar. I mitt hjärta är hon min dotter och jag vill alltid finnas där för henne, precis som för mina tre andra barn!

(Tog för övrigt ett snack med Ingela om saken och hon håller med. Ända sen jag föll i isvaken i lördags har hon hållit låda från sin himmel, skällt på mig, förmanat mig och tröstat. Jag gillar det, det har varit så tomt och tyst utan henne, så jag kan ta lite skäll.)

tisdag 4 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 59

Dag 59. Fettisdagen

Lite orättvist är det allt, att de glutenfria semlorna både ser ut och smakar tråkigt. Jämför semlan till höger med den till vänster och gissa vem som smakar bäst? Den till höger, utan tvekan. Varför ska det vara så? Lovar dyrt och heligt att jag ska baka LCHF-semmelbullar i veckan, det kan ju bara bli bättre :)

För övrigt är jag tacksam för att mina fingrar värker, det betyder ju att jag HAR fingrar, eller hur ;)

Natti natti! Krama dina nära och kära, och har du ingen nära som kan krama dig så ge dig själv en bamsekram från mig <3

måndag 3 mars 2014

365 dagar av tacksamhet: 58

Dag 58. Återhämtning

Hemma från jobbet, mina fingrar värker och gör mig obrukbar som förskollärare, för att inte tala om massageterapeut.

Vilar, klappar hundar, pratar i telefon, berättar vad som hänt, får besök av mor & far, som kommer med fina blommor och vill krama om. Det känns skönt i själen med all den omtanke nära och kära visar, genom samtal, sms, besök och FB.

Känner ikväll att värken i fingrarna börjar bli mindre. Skönt, för jag har oroat mig över den!

Idag är jag tacksam för att kropp & själ läker!

365 dagar av tacksamhet: 57

Översättning av bildtexten: Det som händer dig
är inte det viktiga; vem du blir genom dessa upplevelser
är allt som räknas. Det är meningen
med livet!
Dag 57.  Dagen efter

Dagen efter det stora isvaksbadet. Tid för eftertanke, tid för tacksamhet.

Tack för att jag får leva vidare,
jag har mer att ge!

365 dagar av tacksamhet: 56

Dag 56. Lördagens tacksamhet kan inte bli nåt annat än den enorma tacksamhet jag hyser för min man, som drog upp mig ur isvaken. Utan honom hade jag med allra största sannolikhet inte suttit här idag.

Älskling - vill du gifta dig med mig ;) (Attans åxå, har vi redan gjort det? Vi tar det igen <3)

söndag 2 mars 2014

Är du beredd att gå i döden för din hund ?


 eller "Det är kallt i en isvak"

Det började som en alldeles vanlig, skön lördag. Jag testade ett nytt LCHF-recept på ostfrallor - väldigt gott!

Dukade lite fint till mig och mannen och njöt av att det var lördag. Efteråt räknade jag matte, ända tills Henrik tänkte åka till stugan Hyn och jag kände att jag ville bli med.

Sagt och gjort, varma kläder på, hundbur med fleecefilt till vavvorna och så lastades hundarna i bilen.

I Hyn var det gråmulet och emellanåt kom det ner snöblask. Vi brydde oss inte så mycket, hundarna gick och skrotade medan Henrik och jag drog ris och eldade. Fåglarna sjöng vackra vårsånger för oss och och eldtunnan värmde både oss och hundarna när vi frös. Vi hade det med andra ord rätt gôtt!

Jag hade systemkameran med och tänkte knäppa några bilder på hundarna, så när det slutade "snöblaska" gick jag mot strandkanten för att ha en bra bakgrund att fota mot. Hundarna hängde på - jättekul att matte äntligen gjorde nåt annat än drog ris. Då får Zenia syn på nåt, gud vet vad och innan jag vet ordet av har alla fem hundarna gett sig ut på isen. Jag skrek som besatt på dem, tre av fyra vavvor vände men Zenia och Bolla fortsatte. Som du kan se på sista bilden så var sjön öppen utanför vår badvik så jag var väldigt angelägen om att de skulle vända.

Äntligen - Zenia girar av inåt mig! Men det räcker inte, isen brister under henne och hon faller ner. Bolla som inte har så långa ben och väger lätt i sammanhanget ligger en bit bakom och klarar sig. Hon funderar på vad Zenia egentligen håller på med men  kommer direkt vi ropar in henne.

Zenia försöker förtvivlat ta sig upp ur vaken men tar sig ingenstans. Henrik och jag diskuterar vilt hur vi ska lösa situationen medan jag letar efter isdubbarna som ska finnas nånstans. Hittar dem inte, känner paniken sprida sig. Zenia har slutat kämpa i vaken, ligger med huvudet i vattenytan, stilla, stilla och bara tittar på mig. En fruktansvärd ögonblicksbild som bitit sig fast på min näthinna.

Vad skulle jag göra - bara stå och titta på när min hund sakta kyls ner och dör framför mina ögon?

Jag hittar inga isdubbar, vad ska jag ta? En åra att ha till viktfördelning och en kratta att lägga bakom nacken/halsbandet på Zenia, som stöd. Nu tänker jag inte riktigt klart längre, det är bråttom. I början känner jag mig trygg med isen, den är vit och tjock, sen går det över i svartis och då börjar det kännas i magen. Jag står på knä, lägger överkroppens vikt på krattan och åran framför mig, lägger mig på magen och ålar sista biten. Isen bär!

Får krattan bakom nacken på Zenia, hon fattar galoppen direkt, använder nacken och tar spjärn, nu är hon uppe. Då orkar inte isen bära längre utan börjar ge upp, jag glider ner med en arm, får upp den, kastar bak vikt och åra på isen igen, Zenia har glidit ner i vaken igen och kämpar för att komma upp, jag kämpar för att inte glida ner. Jag får krattan bakom nacken på henne och hon häver sig upp på isen och jag glider ner i isvaken! HELVETE!!!

"Isdubbar hade varit bra att ha.... Jag kommer dö i en isvak... Jag kan inte andas...Isen bara brister, jag kommer inte upp...fan, faan, FAAAN!"

Jag hyperventilerar, troligen av köldchocken, men min hjärna registrerar inte kylan, nu är det bara panik." Jag vill inte dö, inte nu, inte i en isvak, jag får ingen luft!"

Så, genom ett trollslag börjar jag prata med mig själv. "Skärpning för fan, Maria. Du kan det här. Du vet att panik inte hjälper. Andas är bra, börja med det - långsamma djupa andetag. Håll dig flytande med hjälp av åran! Henrik kommer att hjälpa dig, håll dig lugn"

Nu känner jag hur kallt det är åt mina händer, jösses, de är helt bortdomnade, jag får nästan inget grepp om åran. Jag flyttar den framåt, mosar isen som är dålig, häver mig inåt, uppåt, mot land. Isen bara brister. Jag tappar kontrollen, skriker i panik till Henrik "ring RING" känner att vi måste ha hjälp av nån, vem som helst som kan komma och fixa det här.

Henrik hör mig inte, han försöker komma på bästa sättet att rädda mig utan att riskera att falla igenom själv. Hittar en flytväst och en liten flytmadrass för barn - värdelöst! Rycker åt sig den andra åran och kastar sig ut på isen, kravlar på mage fram emot mig. Ligger kvar på den vita isen med halva kroppen och sträcker fram åran. Jag fumlar några gånger innan mina stelfrusna fingrar får grepp, han drar för kung och fosterland, jag häver mig upp - isen bär! Jag har överkroppen på min åra för att fördela vikten vilket gör att det blir vansinnigt tungt för Henrik, han sliter hårt för att dra mig där han ligger platt på mage. Det enda jag orkar göra är att försöka hålla i åran, jag tappar taget gång på gång, jag orkar inte tänka, jag fryser, mina händer isar, jag skriker till Henrik att han måste backa, att han inte får komma närmre, att han måste backa, att isen inte får brista, att vi måste fördela vikten. Jag är rädd att han ska släppa åran och försöka ta mina händer och då kan isen brista. Jag får syn på Zenia, hon går vid min sida fast flera meter ifrån, mot vassen, ett steg i taget, huvudet hänger, hon ser ut som om hon ska kollapsa när som helst, jag måste in till land - nu!

Så är vi så nära land att vi bottnar om isen skulle ge sig och äntligen - fast mark under fötterna. Zenia viker inte från min sida, Henrik rafsar fram torra kläder, sånt som blivit kvar i stugan efter sommaren. Jag ger mig av mot grannarna ett par hus bort, deras bil stod där när vi kom, de har värme och varmvatten, vi har varken eller i vår stuga, inte heller i husvagnen. Stapplar fram, Zenia lommar efter, knackar på, bankar - ingen hemma! Vänder och går tillbaka till stugan. Fryser som fan, om händerna mest, de är som isklumpar.

Hernik hjälper mig av med de blöta kläderna, jag torkar mig hjälpligt torr, nu fryser jag fruktansvärt mycket, hela jag skakar, jag har svårt att prata, svårt att klä mig. En T-shirt, en fleeceväst, en gammal träningsoverall, under en fleecefilt och det stora täcket som är kvar i husvagnen, jag sitter och skakar medan Henrik, på mina order, frotterar Zenia så gott det går.

Han har under tiden jag var hos grannen och vände, hunnit byta om till torra kläder. Han hann ju bli rejält blöt om framsidan kroppen där han ålade på isen. Han är lugn, hjälper mig, lugnar mig, stämmer av. Jag vill åka hem och börjar skakande packa. Han avbryter mig, ser till att jag och hundarna kommer in i bilen som står och går med värmen på, vi far hem. Tankarna mal i huvudet, jag kunde vara död nu, tänk om jag varit själv, jag hade inte kommit upp, jag hade dött.

Väl hemma får Viktor föna Zenia torr medan jag duschar. Kan inte duscha mig varm inser jag så jag klär mig varmt, ber David koka te åt mig och kryper upp i soffan med värmefilten och hundarna. Sätter på "Holby City" på tv 4 play och vägrar tänka, motar bort alla tankar på kyla, panik, död. Vägrar känna, gråta, bearbeta, skjuter den oundvikliga kraschen ett tag till.

Några timmar senare bjuder Henrik och killarna på mat, då tar det stopp. Kroppen vägrar äta, magen revolterar mot mat, jag fastnar i tankarna kring hur illa det kunde ha gått, fattar vilken tur jag hade idag, vilken oerhörd tur jag hade för flera år sen när jag gav mig ut på isen i Klarälven och rädda Rajja från att drunkna. Dödsångesten slår till!

Killarna ser hur dåligt jag mår och vi pratar om det som hänt. Sen orkar jag inte mer utan kryper ner i sängen. Hernik kommer och kryper intill och vi ligger nära, nära, hud mot hud. Pratar en del, är tysta en del, var för sig, tillsammans, vi bearbetar. Jag inser att jag måste ge mig i kast med dagens upplevelse så jag "dyker". Använder mig av den teknik jag lärde mig på steg ett av en traumautbildning jag påbörjade för några år sen, men var tvungen att ta uppehåll från. Nu kommer den kunskapen väl till pass. Jag är här och nu, förankrar mig i tryggheten jag upplever av att vara nära Henrik, i min säng, hemma, andas och så återvänder jag till vaken. Så fort minnena börjar bli jobbiga återvänder jag till mina lugna goa känsla, Henriks dofts, min sköna säng, lugnet.

Rekapitulerar hela händelsen, gång på gång, med samma teknik och känner hur den förlorar greppet om mig. Slumrar en stund med Henriks armar runt mig.

Vilken dag, vilken jävla dag!