måndag 5 november 2012

Hemma igen!

Ja jösses, vilken dag! Precis hela dagen gick åt att vänta och vänta och vänta. Vänta på provsvar, vänta på veterinären, vänta på sköterskan, vänta på att droppet skulle vara klart, och sen ungefär samma visa en gång till, med undantag för droppet då. Trodde aldrig vi skulle få komma hem. (Observera att detta är den korta versionen, den långa versionen besparar jag er. Kan dock nämna att i den ingår en behandlande veterinär som, vid utlämnandet av Zorro, plötsligt var försvunnen och till sist återfanns i operationssalen, samt röntgenplåtar som seglade ut i cyberrymden nånstans mellan röntgensalen och rummet där Zorro och jag satt.)

Men hem kom vi till sist, trötta men vid gott mod, både vovven och jag. Han med kroppen påfylld med vätska och intravenös antibiotika och jag med själen påfylld med glädje över att ha en piggare hund med mig hem. Dessutom hann jag få mig en dos Gunilla och det var verkligen på tiden. Vi har inte setts på alldeles för länge sen :) jag smet iväg på en fika hos henne medan droppet droppade i eviga tider... Zorro har för övrigt kanylen kvar i benet, om vi skulle behöva åka in igen. Han visade sig vara lite svårstucken nämligen, så de vill helst inte göra om det, när de väl lyckats.

Vad är det då som felas min pälskling? Tja, i vanlig ordning har undersökningarna kostat en smärre förmögenhet utan att kunna ge ett vettigt svar. Sänkan var skyhög, så nån infektion är det ju. Levervärdena var måttligt förhöjda och det betyder just ingenting, mer än att vi ska på återkontroll inom fjorton dar.

Det blir att äta antibiotika några dagar framöver för lilla vovven och det värsta av allt, små ynka, ynka, pyttesmå portioner (och då menar jag pyttesmå på riktigt, typ en halv tesked) mat fyra gånger om dagen. Nu tar vi kvällen, den slagna hjälten och jag. Sweet dreams!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar