I slutet av oktober var det äntligen dax att göra den där resan vi så länge velat göra men som lixom aldrig fått plats i vår kalender. Vi styrde kosan mot Dalarna och Sunnansjö. Där ute på landet bor "vår" lilla Kasper, Amandas första shettis och hennes stora kärlek.
Han kom in i vårt liv som sommarhäst, av en slump, när Amanda var sex år och sen blev han kvar några år. Amanda har gråtit många tårar för den hästens skull. En envis rackare med ett hjärta av guld. Gjorde aldrig nåt elakt, fann sig i all hantering, kunde dock busa en del med Amanda på ryggen :)
Tyvärr växte Amanda ur honom och vi sålde honom vidare till en annan barnfamilj där han hade det mycket bra. Efter det har han bytt familj ytterligare två gånger och jag har haft den otroliga förmånen att få kontakt med de nya familjerna.
Så nu stod vi alltså äntligen där, på stallbacken till Kaspers familj och grät små glädjetårar av återseendets lycka.
Inte vet jag om Kasper kände igen oss, det var ju inte så att han kom galopperande med ett glatt gnäggande och manen fladdrande i vinden, likt Svarta Hingsten som springer mot Alec, men han blev åtminstone glad för morötterna han fick :)
Det var ett tag sen min tjej var så liten att hon platsade på hans rygg :) (Se bilden intill)
Nu hoppas vi att han får många härliga dagar tillsammans med sin nya lillmatte. Tack Susanna med familj för att ni tar hand om honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar