Igår morse var Zorro halt på ett framben, dessutom lite lös i magen. Äldsta sonen höll koll på honom under dagen, när jag och Mannen var på danskurs. Han lät hälsa att Zorro satt i ett hörn och såg liten och ynklig ut. Inte konstigt tänkte jag, en sträckning/stukning gör ont.
När vi kom hem var det en väldigt ynklig vovve jag mötte, han orkade inte resa sig, slog bara lite matt med svansen. Shit! Nu är det allvar. Ser att han varit dålig i magen och bär ut honom på gräsmattan. Jodå, det bara bubblar och fräser när han skiter. Dessutom är det blod i. Han ser ledsen och matt ut. Jag bär in honom och tvättar av honom, sen sätter vi oss i soffan och jag masserar sakta och försiktigt på den onda magen. Dessutom ringer jag Maria, Zenias uppfödare tillika en av mina hundvänner som jag kan prata med när mina nerver kommer i darrning. Vi enas om att det är magen som krånglar och jag ägnar sen kvällen och natten åt att pyssla om Zorro. Han var riktigt ynklig en sväng, med svag bakdel och det syntes att han hade magknip. Frampå natten blev det lugnare och på morgonen var han förhållandevis pigg.
Trots detta bestämde jag mig för att åka in för att kolla upp hans mage. Så nu sitter vi här och väntar.....och väntar....och väntar...
...
och lyssnar på en djupt olycklig hund av modell större som håller på att gråta ihjäl sig, nånstans i närheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar