lördag 2 mars 2013

Som en vanlig människa!

Jag är en hönsmamma - jag vet! När barnen var små  upp till ett års ålder ca, släppte jag dem inte ur sikte en sekund, gjorde jag nåt fick de följa med, annars stannade jag hemma. Det var jobbigt att ha barnvakt, även om det faktiskt hände, för jag ville ha dem hos mig, det skar i hjärtat annars!

Det är likadant med valparna, de ska vara hos mig. Eller snarare - jag ska vara hos dem. Jag vill veta att de mår bra, att de får äta i lugn och ro och tillräckligt mycket, jag vill se deras vingliga steg utvecklas till springande bus, jag vill vara den som tar ser till att inte de stora blir för hårdhänta mot de mindre. Det är jobbigt att åka hemifrån, även om någon jag litar på är hos dem, det skär i hjärtat att missa en sekund av deras korta tid hos mig. Hönsmamma - jag vet :)

Men idag, efter fem veckors intensivt valpliv (bortsett från kortare turer till affären och vårdcentralen) så trotsade jag min hönsmammighet och lämnade valparna i barnens vård (de var nyätna, nybusade och sov som stockar). Tillsammans med Henrik tog jag med mig alla vuxna hundar en snabb sväng till stugan - som en alldeles vanlig människa! Solen sken, det var 11 grader varmt i solen och den envisa blåsten försökte vi intensivt ignorera. Väl där fick hundarna räjsa loss. Zenia och Zorro drog en repa ut på sjön i ren och skär lycka över de fria vidderna. Myrna och Bolla bevärdigade sig inte med såna barnsligheter, de strosade runt mer stillsamt innan de parkerade på fårskinnet i solskenet!

Henrik och jag inspekterade träden för att se om några skulle rensas bort, vi ägnade även en stund åt att planera för ett framtida bygge, var ska friggeboden stå, hur ska man påla, finns det morgonsol någonstans och det viktigaste av allt - staket. Vilken typ, var och hur högt? Fast jag får nog lov att erkänna att det där med staketet är min grej, jag vill hemskt gärna kunna stängsla in hundarna när vi är i stugan. För att inte tala om allt som jag vill stängsla ut; vargen, räven, andra lösa hundar och så vildsvinen. Inte för att jag sett några men de ska enligt uppgift närma sig!

Vi stannade inte så länge, jag ville inte oroa tikarna (eller mig själv) genom att vara borta för länge från valparna. Med vindbitna kinder, dagsmeja-blöta skor och solsken i ögat åkte vi hemåt igen. Till valparna, som sov som stockar och inte hade en aning om det stora äventyr som utspelat sig ;)

Väl hemma vet jag inte riktigt vem som hade mest bråttom till valparna, kanske var det jag ;)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar