Dag 307.
För 23 år sen föddes hon, mitt första barn. Jag såg henne på ultraljudsbild, jag hörde hennes hjärta stadigt ticka, jag var på andningskurs.
När det var dax for jag i full fart, från Uppsala mot Norrköping till förlossningen. Efter hårt arbete föddes hon och jag fick hålla henne medan hennes mamma Ingela, återhämtade sig.
Jag glömmer aldrig hennes små fingrar och hur sårbara hon kändes i min famn. Jag minns som igår att mitt hjärta smälte där och då, samtidigt
som det fylldes till brädden av kärlek och en vetskap om att jag alltid skulle bära henne med mig i mitt hjärta.
Att bli gudmor var (och är fortfarande) stort. Nu är hon 23 och vi har varit igenom mycket längs vägen.
Idag säger jag grattis Solena och skickar en kram via etern. Den riktiga får du i december när vi ses!
Tacksamheten består såklart i glädjen över att få vara del i hennes liv <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar