Redan igår, vid tvåtiden började Zenia visa tecken på en förestående valpning. Hon bäddade intensivt några gånger och hässjade av och till, det märktes att det var saker på gång i kroppen på henne. Tidigt på kvällen var hon lugn, vilade mest, nekade kvällsmaten men ville gärna med ut.
Lite senare på kvällen började hennes mage bullra, rejält. Jag blev orolig att hon fått i sig nåt olämpligt, då jag inte upplevt att någon tik blivit bullrig i magen innan valpning förut. Hon visade tydligt att det inte var skönt i magen och det blev många vändor ut. Mannen gick och la sig med en suck: "jag antar att du inte kommer och lägger dig med mig?" Nej, det gjorde jag ju inte. Jag var vaken med Zenia, till närmare klockan tre, innan jag beslöt oss för att sova, det var en bra grej. Zenia, den bullrande magen och biabädden fick följa med mig till sovrummet.
Så värst mycket sova blev det ju nu inte. Zenias mage fortsatte att bullra och mellan varven bäddade hon. Hon väckte mig flera gånger och skulle ut - gissa om det är skönt att ha egen trädgård som är lagom undanskymd, så jag slapp skrämma skiten ur någon där jag kom knallande, yrvaken med håret på ända, i blå morgonrock och de bara benen nerkörda i ett par gummistövar.
Jag hann blunda några minuter mellan vändorna och trodde nog att jag skulle få sova en sväng runt 7.30, då Zenias mage lugnat sig - men icke! Ett tu tre så hade hon kräkts ner golvet i sovrummet och jag resignerade. Ok, ok, valp på väg, jag förstår!
Hon följde mig till duschen, jag var tvungen att värma min djupfrysta kropp efter den sista vändan ut i djupsnön, tänkte att jag kanske kunde bli lite piggare som ren bonus åxå. Hon tittade menande på mig medan jag fortade mig så mycket jag kunde. "Jaja, roa dig du bara, medan jag liiiiiiider" tycktes hennes ögon förmedla. Så snart jag var klar sprang hon till ytterdörren. UT, ut NU!! Så där var den duschen bortkastad, i alla fall ur uppvärmningssynpunkt.
Hon var lycklig ute, sög i sig lite snö, kissade och kissade igen. Det märktes att valpen börjat sin vandring, det var när han tryckte på som hon fick "kisskänning". Jag lockade in henne, det funkade några minuter sen grät hon vid dörren. Vi gick ut igen! Jag hade preparerat mig med handdukar i alla fickor på jackan, ifall hon skulle få för sig att valpa ute.
Sista vändan vi var ute var klockan ca 10.45. Efter den rundan tittade jag henne djupt i ögonen och sa "nu är det så min lilla dam, att du inte är nån isbjörn, därför är du så god och stannar inne - basta!" och tänk - det gjorde hon. Hon och jag tog sällskap på kontoret/hundrummet, jag roade mig med facebook och hon hässjade. Allt var mycket lugnt och stilla. Telefonen ringde så jag passade på att svara, det var en valpintressent. Vi pratade en stund tills jag bryskt avbröt henne: "jag måste sluta nu, min tik krystar!"
Å det gjorde hon - lugnt och stilla, sittandes på golvet intill mig. Jag lockade över henne i valplådan och några krystvärkar senare gled han ut - lille Leo. 353 gram, svart som natten, lång och tanig. Ja, jag jämför ju med Myrna valpar som ligger i köket och ser ut som små gödgrisar ;)
Nu försöker de två finna sig tillrätta i livet, jag har serverat Zenia vatten på sängen, Bolla har hälsat på, hon är så liten den rackarn så hon smet in bakom mig utan att jag märkte nåt. Då Zenia är Bollas nanny, tog Zenia det med godmod. Bolla fick ta sig en hastig sniff innan jag förpassade henne tillbaks till sina egna valpar. Nu snurrar Bolla och Myrna som flygor runt en sockerbit, här utanför grinden - och vet ni, det är rätt åt dem. Som stackars Zenia har vaktat och väntat vid deras valplådor i fjorton dagar, så kan de gott ha det :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar