365 dagar av tacksamhet: Liv & död

Dag 111, 112, 113 & och så idag, dag 115.

Den här fina buketten kom till mig idag, med värmande ord som gjorde att tårarna började rinna - igen!

Har inte kunnat skriva om fredagens händelser, har inte kunnat göra några tacksamheter, för hur sätter man ord på liv & död?

Helgen har varit omtumlande men idag gör jag ett försök att skriva ner vad som hänt och så kan ni väl själva lista ut vad mina tacksamheter de senaste dagarna skulle ha handlat om, ifall jag orkat formulera mig ;)

Fredag kväll.  Jag tar bilen till Skoghall vid sextiden, för att hjälpa till och rigga inför danstävlingarna som gick av stapeln under helgen. Henrik tar MC:n till Skoghall lite senare och så möts vi vid Skoghalls Folkets Hus, där "Dansrävarna" har arrangerat socialdans. Vi är inte jättemånga som är där, men de flesta är goda vänner genom dansen. Vi pratar, dansar och fikar och anar inte att snart ska det handla om liv eller död.

Jag dansar med Henrik när jag i ögonvrån ser hur någon stuper omkull. Kollar snabbt och ser att det är "Mr Dans" som ligger utslagen på golvet. Det råder lite lätt förvirring omkring honom, ingen har nån riktig uppfattning om vad som hänt och varför han ligger där. Jag är snabbt framme vid honom, klappar honom på kinden, försöker få ögonkontakt, utan resultat. Hör på andningen att det låter allvarligt. Nån tycker han ska läggas i framstupa sidoläge och vi börjar vända på honom. Det märks på en gång att det inte är ett bra val, andningen försvinner och nu förstår jag - det här är allvar!!

Tror att jag & S säger i mun på varandra att vi måste börja med HLR och att ambulansen måste larmas. Någon ringer, medan S börjar med hjärtkompressioner, 30 snabba, och jag tar hand om 2 inblås däremellan. Mr D har nån sorts andning igen, för ibland när jag blåser in så tar han själv luften från mig. Vi jobbar på med HLR, S får hjälp av T att komprimera, det är tydligen väldigt jobbigt att ge riktiga hjärtkompressioner, så det fanns andra redo att ta vid om det skulle behövas. Någon håller koll på pulsen - det finns ingen! - någon pratar med räddningstjänsten, jag frågar om nån har koll på frun och det har nån, tiden går oändligt långsamt men ändå rusar den och vi som sitter hos Mr D har fullt fokus på det som sker, kompressioner, andning, kompressioner, andning, om igen, om igen.

Jag var med när min morfar dog, satt hos honom hans sista timmar, tillsammans med nära och kära och pussade honom farväl efter att döden kom, jag har klappat om min döda svärfar, klappat hans kalla hand och jag kan ärligt säga att jag räds inte döden, vare sig min egen eller nån annans.

Men här handlar det om LIV. Vi som jobbar med Mr D är intensivt medvetna om att här handlar det om att få behålla vår vän i livet och vi tänker inte ge slaget förlorat. Jag pratar med Mr D, peppar honom att hålla ut, att stanna hos oss, jag slår honom på kinderna, jag nyper hårt i örsnibben mellan varven för att på alla vis ta mig in i hans system och tala om att vi finns hos honom och vi tänker ta honom igen det här! Vid ett tillfälle är vi flera stycken som upplever att han lämnar oss, att loppet är kört, men S & jag utbyter blickar och säger "aldrig!" Aldrig att vi ger upp, vi jobbar vidare och nu hör jag folk som i en dimma, de är där men de berör inte längre mig.

Men såklart hör jag vad som sägs, jag hör att räddningspersonal är på väg, att de aldrig kommer, att det tar för lång tid osv. Men jag hör åxå ATT de kommer, jag flyger upp och lämnar plats åt dem. Hittar Mr D:s fru och tillsammans betraktar vi återupplivningsförsöken. Jag peppar henne, andas med henne, talar om att han är i så goda händer det bara går, finns till hands medan hennes andra stöd, A är och ringer anhöriga.

Så äntligen - defibrillatorn kickar igång hjärtat igen, det finns puls och andning!!!!

Efter en stund är han är så pass stabil att de lastar honom på bår och far in till sjukan. Det blir pyssel med bilar som ska hit och dit, nån ska ha nycklar, nån måste köra och sen blir det tomt och stilla. Vi som är kvar pratar med varandra och med räddningstjänstens tre mannar, som finns som stöd. Kaffe kokas och vi sätter oss och fikar och väntar på besked, även om ingen av oss förväntar sig att få veta nåt på länge än så vill vi så gärna få höra att allt gått bra. Och innan vi skiljs för natten har vi fått ett positivt besked. Mr D är vaken och pratar! Gud, så fantastiskt skönt att höra!

Dagen efter på eftermiddagen, ringer han mig och mina tårar rinner av lycka, men inte förrän jag en stund senare fick träffa honom kunde jag slappna av och byta ut den skrämmande bilden av honom, livlös på dansgolvet, mot en leende, om än sliten Mr Dans, igen!

----

Kan du inte redan ge hjärt- och lungräddning (HLR) så gå en kurs snarast. Det gör skillnad! Jag har inte gått kursen, men jag kan ramsan - 112 - 30 - 2 - mitt på!! Vilket betyder, larma 112, gör 30 kompressioner mitt på bröstbenet och två inblås mellan varje omgång kompressioner. Och sluta inte!!! Sluta aldrig förrän räddningspersonalen kommer och tar över. Det är de som kan avgöra om och när det är dags att ge upp!

Här kan du läsa om hur man gör hjärt- & lungräddning!