Idag har jag krisat. Haft den första, djupa dippen sen jag började läsa matte på komvux. Stopp i hjärnan, siffror och bokstäver i en salig röra och jag fattade ingenting - verkligen ingenting. Allt jag läst mig till var som bortblåst.
Eller som min älskade, kloka man sa - andas Maria, det är inte bortblåst, det är bara inlåst. Du stressar, då knyter det sig! (Han sa nog inte ordagrant så, jag var så stressad att jag inte riktigt minns, men innebörden var densamma)
Så dagens tacksamhet får bli den tilltro till min kunskap och förmåga, som min man och andra nära och kära har, när jag (tillfälligtvis) tappar den. Henrik stod som en klippa när jag gråtfärdig ringde honom på jobbet och andra vänner bistod mig via sms och glada tillrop på FB.
Ni är alla värda en blomma <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar