torsdag 2 oktober 2014

365 dagar av tacksamhet: 50 år

Dag 270.

I femtio härliga år fick de rå om varandra, mormor och hennes älskade Åke, innan döden skilde dem åt.

Det känns märkligt tomt när han inte längre sitter i sin fåtölj vid tv:n. Jag kan inte föreställa mig den tomhet som måste finnas hos mormor.

Hur känner man tacksamhet en dag som den här? När sorgen ligger tung hos nära och kära och tårarna sakta rullar?

Är jag tacksam för att han inte har ont längre? Ja, självklart, men han hade ju inte behövt ha det alls, fräser det till svar inifrån. Är jag tacksam för att de fick så många år tillsammans? Ja, självklart, men det hade ju inte behövt ta slut redan, skriker en ilsken röst från magen.

Döden väcker mycket känslor och tankar som måste få ta tid, som måste få pratas & gråtas ut. Döden är en del av livet, det enda löfte vi har när när vi föds och ändå står vi så handfallna, hudlösa & oförberedda när den knackar på dörren....

Idag är jag tacksam för de starka familjeband som sluter upp när det blir allvar!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar