Lagom till vår 20-årsjubileumsfest gjorde jag naglar. Fint ska det vara ;)
Nu har de äntligen trillat av (med lite hjälp!) och under har mina egna naglar växt till sig. Nu lackar jag dem intensivt, filar minsta ojämnhet och för en intensiv kamp mot min livslånga vana att bita av dem så fort de växt minsta micrometer. Än så länge är de kvar, även om det är svårt.
Kan det vara så att jag snart kan räkna mig till skaran obitande nagelbitare? Att jag vid 48 ärs ålder fattat galoppen? Ja, den som lever får se, men idag är jag tacksam för en flaska stärkande topplack & löjligt små, men ändå, vita kanter, på förut sönderbitna fingertoppar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar