Att mitt i livet få en bonusdotter är inte helt ovanligt, men att få det utan att byta partner är inte lika vanligt.
Nu har jag ju alltid haft Solena som guddotter, jag var med hennes mamma på profylaxkurs, jag kastade mig iväg från Uppsala (där jag bodde då) till Norrköping på falsklarm två gånger innan unga damen behagade bestämma sig för att det var allvar och jag fick värsta utskällningen av hennes mamma för att jag förtvivlat försökte hålla oss till profylaxkursens manualer och ihärdigt be Ingela att "andas, ta det lugnt och andas" när värkarna satte in på helvetsallvar.
Det hela slutade i akutsnitt och jag stod redo utanför dörren till operation när läkaren bar ut ett rödhårigt knytte och la i min famn. Från den stunden hade hon mitt hjärta i sin hand. Jag har följt henne genom åren, mer ibland, mindre ibland, men alltid nära i hjärtat.
För snart ett år sen dog Solenas mamma, min bästa vän Ingela. Plötsligt var världen sig inte lik. Trevande började en annan sorts relation mellan mig och Solena växa fram, en relation där vi delar en stor sorg efter, men åxå, ett glädjefyllt minne av Ingela. En relation utan Ingela, fast ändå med liksom. En relation, som, visar det sig, står väldigt säkert på sina ibland vingliga ben.
Jag tar med tacksamhet emot kärleken jag känner för mitt gudbarn och den vänskap Solena och jag utvecklar. I mitt hjärta är hon min dotter och jag vill alltid finnas där för henne, precis som för mina tre andra barn!
(Tog för övrigt ett snack med Ingela om saken och hon håller med. Ända sen jag föll i isvaken i lördags har hon hållit låda från sin himmel, skällt på mig, förmanat mig och tröstat. Jag gillar det, det har varit så tomt och tyst utan henne, så jag kan ta lite skäll.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar