varför skulle våren annars tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Den välkända dikten av Karin Boye kanske inte alls handlar om vårens sköna knoppar som aldrig tycks vilja spricka, utan om din och min tvekan inför det okända, vår tvekan inför det som skrämmer och frestar.
Både dagen igår och dagen idag har väckt mycket tankar i mig, sköna tankar, men åxå lite skrämmande. Att öppna dörren till en annan värld, att använda ögonen på ett annat sätt - törs jag?
Törs du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar