Är du beredd att gå i döden för din hund ?

 eller "Det är kallt i en isvak"

Det började som en alldeles vanlig, skön lördag. Jag testade ett nytt LCHF-recept på ostfrallor - väldigt gott!

Dukade lite fint till mig och mannen och njöt av att det var lördag. Efteråt räknade jag matte, ända tills Henrik tänkte åka till stugan Hyn och jag kände att jag ville bli med.

Sagt och gjort, varma kläder på, hundbur med fleecefilt till vavvorna och så lastades hundarna i bilen.

I Hyn var det gråmulet och emellanåt kom det ner snöblask. Vi brydde oss inte så mycket, hundarna gick och skrotade medan Henrik och jag drog ris och eldade. Fåglarna sjöng vackra vårsånger för oss och och eldtunnan värmde både oss och hundarna när vi frös. Vi hade det med andra ord rätt gôtt!

Jag hade systemkameran med och tänkte knäppa några bilder på hundarna, så när det slutade "snöblaska" gick jag mot strandkanten för att ha en bra bakgrund att fota mot. Hundarna hängde på - jättekul att matte äntligen gjorde nåt annat än drog ris. Då får Zenia syn på nåt, gud vet vad och innan jag vet ordet av har alla fem hundarna gett sig ut på isen. Jag skrek som besatt på dem, tre av fyra vavvor vände men Zenia och Bolla fortsatte. Som du kan se på sista bilden så var sjön öppen utanför vår badvik så jag var väldigt angelägen om att de skulle vända.

Äntligen - Zenia girar av inåt mig! Men det räcker inte, isen brister under henne och hon faller ner. Bolla som inte har så långa ben och väger lätt i sammanhanget ligger en bit bakom och klarar sig. Hon funderar på vad Zenia egentligen håller på med men  kommer direkt vi ropar in henne.

Zenia försöker förtvivlat ta sig upp ur vaken men tar sig ingenstans. Henrik och jag diskuterar vilt hur vi ska lösa situationen medan jag letar efter isdubbarna som ska finnas nånstans. Hittar dem inte, känner paniken sprida sig. Zenia har slutat kämpa i vaken, ligger med huvudet i vattenytan, stilla, stilla och bara tittar på mig. En fruktansvärd ögonblicksbild som bitit sig fast på min näthinna.

Vad skulle jag göra - bara stå och titta på när min hund sakta kyls ner och dör framför mina ögon?

Jag hittar inga isdubbar, vad ska jag ta? En åra att ha till viktfördelning och en kratta att lägga bakom nacken/halsbandet på Zenia, som stöd. Nu tänker jag inte riktigt klart längre, det är bråttom. I början känner jag mig trygg med isen, den är vit och tjock, sen går det över i svartis och då börjar det kännas i magen. Jag står på knä, lägger överkroppens vikt på krattan och åran framför mig, lägger mig på magen och ålar sista biten. Isen bär!

Får krattan bakom nacken på Zenia, hon fattar galoppen direkt, använder nacken och tar spjärn, nu är hon uppe. Då orkar inte isen bära längre utan börjar ge upp, jag glider ner med en arm, får upp den, kastar bak vikt och åra på isen igen, Zenia har glidit ner i vaken igen och kämpar för att komma upp, jag kämpar för att inte glida ner. Jag får krattan bakom nacken på henne och hon häver sig upp på isen och jag glider ner i isvaken! HELVETE!!!

"Isdubbar hade varit bra att ha.... Jag kommer dö i en isvak... Jag kan inte andas...Isen bara brister, jag kommer inte upp...fan, faan, FAAAN!"

Jag hyperventilerar, troligen av köldchocken, men min hjärna registrerar inte kylan, nu är det bara panik." Jag vill inte dö, inte nu, inte i en isvak, jag får ingen luft!"

Så, genom ett trollslag börjar jag prata med mig själv. "Skärpning för fan, Maria. Du kan det här. Du vet att panik inte hjälper. Andas är bra, börja med det - långsamma djupa andetag. Håll dig flytande med hjälp av åran! Henrik kommer att hjälpa dig, håll dig lugn"

Nu känner jag hur kallt det är åt mina händer, jösses, de är helt bortdomnade, jag får nästan inget grepp om åran. Jag flyttar den framåt, mosar isen som är dålig, häver mig inåt, uppåt, mot land. Isen bara brister. Jag tappar kontrollen, skriker i panik till Henrik "ring RING" känner att vi måste ha hjälp av nån, vem som helst som kan komma och fixa det här.

Henrik hör mig inte, han försöker komma på bästa sättet att rädda mig utan att riskera att falla igenom själv. Hittar en flytväst och en liten flytmadrass för barn - värdelöst! Rycker åt sig den andra åran och kastar sig ut på isen, kravlar på mage fram emot mig. Ligger kvar på den vita isen med halva kroppen och sträcker fram åran. Jag fumlar några gånger innan mina stelfrusna fingrar får grepp, han drar för kung och fosterland, jag häver mig upp - isen bär! Jag har överkroppen på min åra för att fördela vikten vilket gör att det blir vansinnigt tungt för Henrik, han sliter hårt för att dra mig där han ligger platt på mage. Det enda jag orkar göra är att försöka hålla i åran, jag tappar taget gång på gång, jag orkar inte tänka, jag fryser, mina händer isar, jag skriker till Henrik att han måste backa, att han inte får komma närmre, att han måste backa, att isen inte får brista, att vi måste fördela vikten. Jag är rädd att han ska släppa åran och försöka ta mina händer och då kan isen brista. Jag får syn på Zenia, hon går vid min sida fast flera meter ifrån, mot vassen, ett steg i taget, huvudet hänger, hon ser ut som om hon ska kollapsa när som helst, jag måste in till land - nu!

Så är vi så nära land att vi bottnar om isen skulle ge sig och äntligen - fast mark under fötterna. Zenia viker inte från min sida, Henrik rafsar fram torra kläder, sånt som blivit kvar i stugan efter sommaren. Jag ger mig av mot grannarna ett par hus bort, deras bil stod där när vi kom, de har värme och varmvatten, vi har varken eller i vår stuga, inte heller i husvagnen. Stapplar fram, Zenia lommar efter, knackar på, bankar - ingen hemma! Vänder och går tillbaka till stugan. Fryser som fan, om händerna mest, de är som isklumpar.

Hernik hjälper mig av med de blöta kläderna, jag torkar mig hjälpligt torr, nu fryser jag fruktansvärt mycket, hela jag skakar, jag har svårt att prata, svårt att klä mig. En T-shirt, en fleeceväst, en gammal träningsoverall, under en fleecefilt och det stora täcket som är kvar i husvagnen, jag sitter och skakar medan Henrik, på mina order, frotterar Zenia så gott det går.

Han har under tiden jag var hos grannen och vände, hunnit byta om till torra kläder. Han hann ju bli rejält blöt om framsidan kroppen där han ålade på isen. Han är lugn, hjälper mig, lugnar mig, stämmer av. Jag vill åka hem och börjar skakande packa. Han avbryter mig, ser till att jag och hundarna kommer in i bilen som står och går med värmen på, vi far hem. Tankarna mal i huvudet, jag kunde vara död nu, tänk om jag varit själv, jag hade inte kommit upp, jag hade dött.

Väl hemma får Viktor föna Zenia torr medan jag duschar. Kan inte duscha mig varm inser jag så jag klär mig varmt, ber David koka te åt mig och kryper upp i soffan med värmefilten och hundarna. Sätter på "Holby City" på tv 4 play och vägrar tänka, motar bort alla tankar på kyla, panik, död. Vägrar känna, gråta, bearbeta, skjuter den oundvikliga kraschen ett tag till.

Några timmar senare bjuder Henrik och killarna på mat, då tar det stopp. Kroppen vägrar äta, magen revolterar mot mat, jag fastnar i tankarna kring hur illa det kunde ha gått, fattar vilken tur jag hade idag, vilken oerhörd tur jag hade för flera år sen när jag gav mig ut på isen i Klarälven och rädda Rajja från att drunkna. Dödsångesten slår till!

Killarna ser hur dåligt jag mår och vi pratar om det som hänt. Sen orkar jag inte mer utan kryper ner i sängen. Hernik kommer och kryper intill och vi ligger nära, nära, hud mot hud. Pratar en del, är tysta en del, var för sig, tillsammans, vi bearbetar. Jag inser att jag måste ge mig i kast med dagens upplevelse så jag "dyker". Använder mig av den teknik jag lärde mig på steg ett av en traumautbildning jag påbörjade för några år sen, men var tvungen att ta uppehåll från. Nu kommer den kunskapen väl till pass. Jag är här och nu, förankrar mig i tryggheten jag upplever av att vara nära Henrik, i min säng, hemma, andas och så återvänder jag till vaken. Så fort minnena börjar bli jobbiga återvänder jag till mina lugna goa känsla, Henriks dofts, min sköna säng, lugnet.

Rekapitulerar hela händelsen, gång på gång, med samma teknik och känner hur den förlorar greppet om mig. Slumrar en stund med Henriks armar runt mig.

Vilken dag, vilken jävla dag!