Dag 22. Längtan
Längtan är på gott och ont. Det är lätt att fastna i den och låta den förgifta dagen. Den kan göra ont och göra mig handlingsförlamad. Det händer att jag låter mig fastna, att jag låter mig drunkna i självömkan och tristess för att det jag längtar efter ter sig så ljust och lockande jämfört med vad jag har just nu.
Men det händer alltmer sällan, med åren har jag lärt mig att hantera mina känslor bättre, att leva i nuet och vara tacksam för det jag har. Jag låter min längtan vara en källa till glädje, jag låter längtan fylla mig och upplever det jag längtar efter.
Idag när vi åkte till stugan frös jag om näsan och tårna, i den decimeterdjupa snön. Jag älskar att vara där (utom när det blåser från sjön för då är det svinkallt och jag ogillar svinkallt!) och titta ut över sjön, vare sig den är frusen eller gnistrande blå, jag älskar frihetskänslan jag får när jag är där. Men idag drabbades jag av längtan.
I somras ställde vi vår hammock i skogsgläntan, där det är lite skugga. Idag längtade jag dit, efter sol och värme, så varmt att jag behövde söka skugga. För en stund lät jag längtan fylla mig, fyllde min kropp med sol och värme, stilla lövprassel i trädkronorna, fågelkvitter och ett långsamt gungande från hammocken. Jag fylldes av sommar och värme, det var underbart! Ni vet att hjärnan inte är smartare än så va? Att om du föreställer dig något tillräckligt starkt så tror hjärnan att det är på riktigt :) Visst är det finurligt!
Så idag har min längtan gjort att jag har haft sommar - visst är livet underbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar