Lyckliga hundar - och inte!

 Vi har som sagt fått snö i massor och att ta en promenad i skogen är inte att tänka på just nu, inte om alla vavvorna ska med. Så jag tänkte mig till ett fält där jag vet att de plogar upp en väg. Så framför mig hur jag gick där i sakta mak, medan Zenia slog sina lovar i yrsnön, glatt skuttandes som en gasell på "speed" och vavvorna lyckliga kunde följa med på den plogade vägen.

Ack så jag bedrog mig. Inte var det plogat inte!! Nix, nej, näpp! Men skam den som ger sig. Med Zenia som förlöpare gav vi oss iväg. Jag pulsade i Zenia spår, eller ja, där hennes skutt slog ner då och då, när hon inte befann sig ute på fältet vill säga. Själv inbillade jag mig att det var bättre att gå på vägen, var jag nu fick den idén från, det var ju typ sju meter snö var jag än gick. Jaja, det är lätt att vara efterklok :)

Ok, Zenia skuttade först, jag pulsade efter, släpandes med fötterna för att i möjligaste mån ploga en väg till vavvorna. Zorro kom tvåa, han var lycklig, han är långhårig och gillar snö.  Så kom Myrna skuttande, hon var åxå lycklig - för att hon fick följa med. Sen funderade hon om jag var riktigt klok i valet av promenadväg, men det är en annan femma.

Sen kom Bolla, med alla fyra tassarna i luften - samtidigt! Då är det såklart svårt att komma framåt. Emellanåt landade hon av förklarliga skäl på alla fyra tassarna samtidigt och då blängde hon hatiskt på mig. Jag såg hur hon övervägde att slita hälsenorna av mig, jag räddades enbart av det faktum att de doldes av den meterhöga snön och det faktum att hon under attacken skulle tvingas ha alla fyra tassarna i marken samtidigt.

Sist i gänget kom Saga. Minstingen, till ålder och vikt, eventuellt även när det kommer till storleken på hjärnan...

Idag lärde hon sig eventuellt ett par, tre saker:
Det ÄR inte smart att följa efter Zenia när hon skuttar ut på fältet, snön är definitivt inte mindre djup där.
Det ÄR inte smart att avvika från den framplöjda stigen matte gjort. Det kan dölja sig ett dike under snön och då ramlar man däri.
Det ÄR definitivt smart att följa efter matte och se ytterst ynklig ut för då får man åka på hennes arm tillbaka till bilen.

Jag kan svära på att jag såg Saga lipa retfullt till sin mamma Bolla, där hon satt på min arm medan Bolla smidde mordiska planer utan en enda tass i marken.

Livet är (h)underbart!